Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 1

föll i böljande lockar öfver hennes hals och hon jämrade sig högt, liksom gripen af fasa, när hon höjde sitt barnsliga ansigte mot Judith. Denna tyckte sig aldrig ha sett så underburt sköna ögon; de voro stora och bruna, milda ömma och vemodiga. Dessa ögon och deras egendomligt jufva uttryck voro från detta ögonblick inpräglade i Judiths minne. — Var inte bedröfvad, stackars barn, sade hon, i det medlidandet kom henne att glömma konvenansen. Luta er mot mig; allt skall bli bra. Mr Crane lade sitt hufvud mot Judiths axel. — Kommer mr Carlton att dröja länge? Kan ingen så och skynda på honom? jämrade hon sig. — Mr Carlton kan icke komma, svarade Judith. Han for i morse till London. Hufvudet höjdes ett ögonblick och på samma gång ott gällt rop fullt af sviken förhonpning; derefter sjönk det stackars hufvudet ned, och ansigtet doldes. Judith bemödade sig att trösta. — Ni känner ju ingen af läkarne, och det bör ju derföre göra er detsamma. Jag är öfvertygad om att ni skall komma att tycka lika mycket om Greyurne som ni kunde tyckt om mr Carlton. Nej, kära uuga fru, tag er det ej så när. Alla tycka om mr John och Stephen Grey. Hvarför vill ni bestämdt ha mr Carlton hit? Hon såg upp med tärfulla ögon och hviskade till Judith : — Jag har icke råd att betala begge, och jag har skrifvit till mr Carlton.