Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 1

W — — d. v. s. deras jordiska omhöljen erinra om moderna för ett par år sedan, eller så bortåt. Men plötsligen framträda de i splitter nya, ytterst moderna, oftast ganska brokiga drägter. De hafva genom modisternas åtgöranden undergått en fullkomlig metamortosering. För modehandlarne äro de visserligen mycket besvärliga, sällan riktigt belåtna med hvad som förevisas — men de köpa likvisst mycket, och — ide betala kontant. Finnarne sreqventera alla nöjen, som vår hufvudstad kan erbjuda, bese våra konstsamlingar och begagna sig af den svenska gästfriheten; men erkänna ytterst sällan att det som här erbjudes dem är lika bra som i Finland. För några veckor sedan uppstod en ministerkris i Köpenhamn; tidningarne omförmälde den genast. Äfven hos oss har en sådan varit på tapeten, men icke omnämnts i tidningarne, troligen derföre, att ingen just trodde på det djupa allvaret i densamma. Sannolikt kan den betecknas såsom ett försök till en storm i ett vattenglas. Krisens anledning var en till konungen af Danmark och konseljpresidenten Monrad härifrån gjord förtrolig framställning rörande ett gemensamt parlament för behandlingen af de tre skandinaviska rikenas gemensamma politiska angelägenheter. Onekligen låg deri en stor ide, väl värd att påaktas i en tid, då alla tecken häntyda derpå, att de små nationaliteterna hafva allt att frukta af stormakternas så kallade -moraliska understöd. Den otvannämnde tramställningen öfverfördes till Köpenhamn at konungens handbibliotekarie mag. E. v. Qvanten. Att åtminstone en af konseljens ledamöter hade kännedom om saken bekrältas deraf att denne uppsatte konceptet till ett af de bref som hr v. Qvanten medförde till excellensen Monrad. Underrättelsen om v. Qvantens mission ankom hit genom en korrespondens från Köpenhamn till Kristiania Morgenblad, påtagligen meddelad af någon, tillfölje af dynastiska skäl, ifrig motståndare till all skandinavism. Korrespondensen aftrycktes här först i Dagbladet, sedan i Dagligt Allehanda, men utan alla andra kommentarier, än ett förklarande i den sistnämnde tidningen att uppgisterna sörekommo besynnerliga. Sedan nu saken blifvit bekant, började konseljledamöterna derpå fundera och ansågo sig hafva blifvit förbisedda, kanske tillochmed komprometterade. Ett försök gjordes att få hela ryktet dementeradt från dansk sida; men då Monrad icke förnekat att han mottagit bref i ämnet, så strandade häremot dementeringsförslaget. Konseljens ledamöter förmältes då — vilja afgå. Konungens resa till Norge kom emellan, och den bebådade åtgärden uppsköts. Att i ryktet om konseljens atgång icke låg något djupt allvar, synes bland mycket annat deraf, att just den konseljledamot, som förmältes itrigast ha talat om sitt afsked, samtidigt vidtog åtgärder för att under nu erhållen tjenstledighet utarbeta sina partes i den kungliga statsregleringspropositionen till nästa riksdagå — ett bestyr, som en afgående minister naturligtvis icke befattar sig med. Slutligen lärer konflikten på det sätt blifvit reglerad, att utrikesministern fått tillätelse affärda en note till våra sändebud vid de utländska hofven, hvari de uti den ofvanomförmälda korrespondensen från Köpenhamn till Kristiania förekommande uppgifter på det bestämdaste desavoueras d. v. s. förnekas. Någon framställning om ett skandinaviskt parlament har alldeles icke blifvit gjord o. s. v. Denna förnekelseprocedur lärer vara mycket diplomatisk och fullt tillåtlig inom den högre politiken. Jag har tillochmed hört personer rubricera den som ett mästerstycke af sintlig