Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 3

Vid lilla Idas graf. Än ej väntad, kom den bleke gästen Och bjöd henne till midsommarsesten I den bäste barnavännens blomsterhus. Lyssnande till bjudningsorden gerna Sijot hon ögat till när jordens stjerna, Tusenskönan, öppnat sitt för dagens ljus. Leende, på hvita englavingar Bort hon fördes dit, der lifvet klingar I en klang mer ren än här i jordens grus. Lycklig hon, som knappt lagt ut från stranden Förren hon ankrat vid de sälla landen, Hvarest menlös glädje ej förgiftas fär! Lycklig hon! för henne aldrig dagen Randas skall då känslan blir bedragen, Fridens blomdoft flyr och törnet återstår. Sorgsna mor! Din späda, ljufva planta Ej förlorad är på stigar branta, Endast omsatt der, dit stormen icke når. Sommarns stora blomsterfest är kommen, Och naturen, skön som helgedomen Af en from och lycklig moders anlete, God och barnkär sina håfvor tömmer På den graf, det späda hjertat gömmer: Mildt i oskulshvitt och eviggrönt de le. Glada fjärlar på de sköna gunga; Lundens körer grafvens ro besjunga; Vinden susar: sälle de renhjertade! O! hur godt att, qvald af sommarglöden, Hvila, svalkas i den lund der döden Uppå blommors språk fridhälsar oss och lär — Lär hur skönt är blifva krönt med lager Förrin man bågen spänner, svärdet drager Emot frestelsens och pröfningarnes här; Hur mer herrligt dock vid korsets fana Kämpa tåligt, lida tyst och bana Väg till fridens land och segerlönen der!