Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 1

vackert exempel på nit och uppoffring för nationalbeväpningen, hvilken nyligen blifvit bevisad en angränsande, — nemligen Alingsås, — skarpskyttekär. Märadshösfdingen B. W. Hessle på Iljelmared nära Alingsås, en man som sedan gammalt är känd och värderad för sina upphöjda och sannt patriotiska tänkesätt, har nemligen på egen bekostnad låtit sin son, hr Waldemar IIessle, uppsätta ett korporalskap skarhpskyttar, anskaffat dem uniformer samt sjelf informerat dem i exercis, hvarefter de anslutit sig till Alingsås skarpskyttekår, hvilken nu uppgår till nära 100 man, inberäknadt den 8 man starka, egna musikkåren. Detta må med skäl anses och beundras som ett kraftigt och efterföljansvärdt handtag åt den fosterländska saken. Flera sådana patrioter allenast och Sagan sanning blir en gång! Det är med väderleken som med menniskorna, den som kan vara väl liden at den ene kan återigen förefalla en annan olidlig, infam, onoslig. Den regniga väderleken som under midsommarsdagarne mottogs af hrr jordgubbar med en förtjusning som dock nu måhända torde vara något atkyld, och at skarpskyttarne möttes med stoiskt lugn, hugnades deremot af de tusentals lustfarande som bespetsat sig på solsken och vackert väder, med ett missnöje, som på tusende sätt gaf sig luft. Betänk också att när man är ett något så när hyggligt stycke menniskobarn, som till på köpet fiffat upp sig i den snyggaste sommarhabiten, är det lindrigast sagt försmädligt att ett, tu, tre se sig identifierad med hvad zoologerna kalla ett blötdjur. Ändå värre blef det dock sedan en häftig blåst inställt sig, hvilken i torsdags at ton hotade med att förnya scenerna från den 31 Oktober förlidet år, men lyckligtvis i tid sackade af, så att vi igår hade mindre blåst, men samma trefliga störtskurar, mellan hvilka solen då och då låtsade framtitta för att genast åter försvinna. Hvad ha vi nu på det hela taget egentligen haft för glädje af den vackraste tiden på året då buskar och träd, ängar och blomsterparterrer gjort sitt bästa för att sörnöja våra synoch luktorganer? Hvem kan väl finna något nöje uti att, utstyrd i regnrock, guttaperchagaloscher och paraply, lustvandra i ätven den mest tjusande natur? Nej, långt bättre att mellan fyra väggar sätta sig på tålamodets matta och röka längtans kaliun, antända en brasa i kakelugnen och åtnöja sig med att mellan tänderna sakta mumla: isköna tider, dråpligt midsommarsväder! Post nubila Phoebus heter det ju och kanske äro ljufligare tider snart i antågande.