Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 1

——————— stötepinnar. Tack vare din egen behagsjuka eller din skoartists försumlighet befinna sig kanske dina extremiteter redan förut i ett icke fullt gångbart skick, ve dig då olycklige, om din fot stöter emot någon af dessa impedimenter! Dessa förargelseklippor borde för öfrigt med görligaste törsta kastas på elden såsom lockande äfven den fredligaste och hyggligaste medborgare till fullkomligt ofrivilliga, men ganska mustiga svordomar. Hvarje sådan snafningsmanöver kan med temlig oselbarhet indelas i 4 tempo: 10 Man kommer lugnt spatserande, funderande på ett glas punsch, en sexa, ett kägelparti (lebensbrudern), dagens kurs på vexlar eller sista Rio-telegrammet (affärsmannen) ett par bruna, blå, grå eller melerade ögon och några rim på hjerta, smärta, koja, boja (älskaren och poeten) 2:o Puff, stöter man emot den förtretliga pinnen och tappar naturligtvis ögonblickligen koncepterna och kanske äfven hatten; 3:o Vänder man sig med en jemmerlig uppsyn om och kastar en förgrymmad, men ack, så vanmäktig blick på fridstöraren och 4:0 Fortsätter derefter sin väg smålinkande och storsvärjande, under det att ens medmenniskor gapskratta åt en utan att ihågkomma den gamla salsea: hodie mihi, eras tibi. i dag mig i morgon dig! Den vattenhaltiga period vi på sistone genomlefvat, hvilken varit så föga gynnsam för dem som velat njuta af naturen, har deremot skaffat de konstens idkare som någon tid bade uppslagit sina bopålar i Thalias härvarande tempel några, som man säger, goda hus. Det Lindmark-Bäckgrenska sällskapet, som isynnerhet på qvinnosidan egde åtskilliga goda ressurser, upplöstes härstädes för att åter samlas vid höstens början. Det är åter att törmoda, att de artister från hufvudstadens iyriska scen, hvilka esterträdt detta sällskap och i morgon börja en serie representationer härstädes, icke behötva att frukta någon farlig rival ätven i den vackraste sommarafton, ty hvem i vår goda stad, som i våra dagar gör anspråk på att kallas musikalisk, vill icke gerna skynda att njuta vid uppförandet at Kärleksdrycken, Barberaren, Alphyddan, Nurnbergerdockan etc. etc. så som man vet att dessa operor af dessa artister kunna och säkerligen komma att uppföras? När midqnattens, andarnes och gastarnes, spökenas och de hemska fantomernas timma slagit, då hvilar hela naturen. Fogeln på grenen sofver lugn i sitt bo, med hufvudet under vingen, vid sidan af sin maka. Skogen står tyst och allvarlig, månan kastar sina dallrande strålar genom de täta grenarne och tystnaden afbrytes endast af det dotva brusandet från ett aflägset vattenfall. Plötsligen störes lugnet at en ur sitt ide uppskrämd björn; med väldiga slag af sina tassar och under ett doft mummel banar han sig väg genom de sammanvuxna snåren. Örverallt der han framgår blir det nu ett annat lif; nattugglor, utvar, läderlappar och allt hvad denu heta dessa luftens nattliga fridstörare, börja att upphätva sina obyggliga läten der de komma ur sina gömmor, ingen vet hvarifrån. Lika talrika, lika obehagliga och precis lika mystiska i anseende till utgångspunkten äro de skaror af samhällets mobb, hvilka samla sig vid nattångbätarnes, enkannerligen Excellensen Tolls ankomst hit. Ögondlicket innan den anländt är skeppsbron så godt som tom, endast några enstaka tulltjenstemän bilda staflaget på taflan. Men knappt har ångbåten hunnit lägga till, förrän hela kajen är uppfylld med en hop ruskiga, manliga och qvinliga figurer, hvilka på det efterhängsnaste sätt tillbjuda sin hjelp åt ankommande passagerare. Prejeri och oqvädingsord tyckes vara dessv nattliga friskarors lösen, hvarföre det vore