Göteborgsposten – 1 juli 1864, sida 2

amtal yttrade att om han haft två omgångar läder skulle han gifvit honom den ena för t tt lemna honom möjlighet att undkomma. . len tyvärr, gesällens garderob var ej så bekaffad. Kort derefter kom en annan dansk 1 ill Preuss och erbjöd honom en fullständig lädning, ifall han ville fly; dock vågade han t cke sjelf bära till honom kläderna eller vi i lare hjelpa till vid flykten. Preuss mottog o nbudet, öfverraskad som han var vid tanken å att fy, hvilken icke förr hade fallit honom i n Han vände sig nu till den förste dansken, : ned hvilken han förut gjort bekantskap vid ett glas öl. Gesällen var straxt villig att ljelpa honom, hemtade kläderna och återvänle efter att ha iklädt sig största delen af desamma utanpå sina egna. På ett afsides ställe ick nu Preuss tillfälle att aflägga sin uniform; samt påtaga de civila kläderna. För att icke väcka uppmärksamhet, lät han gesällen gå förut, efter att ha träffat aftal att åter möta honom på gatan. Litet derefter gick Preuss ganska lugnt igenom ett par rum, der båda hans kamrater och den preussiska eskorten satt, kom lyckligt ut på gatan och råkade handtverkaren. Denne visade honom nu vågen genom Hamburg till Lybeckervägen. Han marscherade framåt, alltjemt under truktan att bli upptäckt. Slutligen öfvervann han likväl denna rädsla och frågade sig för, om han snart vore i Lybeck. Han fick till svar att han var i Lauenburg! Han hade alltså gått vilse, och måste nu vända om, men kom den dagen icke längre än till staden Mölln, der han låg öfver natten. I Lauenburg måste han, liksom för öfrigt hela vägen, spela rollen af Slesvigholsteinare, anförande de klagomål och begagnande de skällsord mot danskarne, som han haft så godt tillfälle att lära sig medan han låg på lasarettet i Rendsborg. Men huru förvånades han icke, då de goda Lauenburgarne alldeles icke ville gå in på ett dylikt nedsättande af danskarne. De förklarade honom rent ut, att de aldrig haft så godt som under den tid de hört till Danmark, och de hade nära nog bevisat honom sin kärlek till detta land på ett handgripligt sätt. Försigtigheten bjöd honom likväl att vidblifva sin roll. Morgonen derpå vandrade Preuss vidare. Då han kom något utanför Lybeck mötte han en person, och för att icke utsätta sig för att gå alltför mycket på gatorna i staden, hvilket kunde bli farligt, frågade han denne etter närmaste vägen till den person, som blifvit honom anvisad. På svaret kunde han finna att mannen som han råkat var dansk, och då denne på hans fråga bekräftade detta, berättade Preuss hvem han var. Hans landsman varnade honom för att gå in i Lybeck, dit helt visst underrättelse om hans flykt blifvit sänd, och rådde honom att begifva sig direkte till Travemände samt derstädes gå ombord på ångbåten till Köpenhamn. Detta rad följdes af Preuss. Han gick till Travemunde; och med båten som skulle afhemta lotsarne från ångbåten kom han ombord på denna. Han var nu fri! På ång. fartyget, hvilket var svenska ångbåten Najaden förklarade han för dess befälhafvare, kapter Embring, hvem han var, huruledes han kom mit ombord och att han saknade penningar Kaptenen behandlade honom högst förekom mande, och fredagen d. 25 d:s på förmidda gen återsåg han, såsom man väl kan tänk; sig med djup rörelse, Köpenhamns torn. — Preuss, som blef sårad vid Dyppel d. 22 Fe bruari 6 dagar sedan ban som srivillig anlän de till armeåen, hade mistat sitt ena finger, oci det var isynnerhet detta kännetecken son gjorde honom så rädd för att upptäckas. Ha höll derföre under flykten mycket omsorgsfull handen dold. Qvacksalveriets följder. Å Westerå lasarett har nyligen aflidit en urfabrikör Eric son genom följderna af en utaf en qvacksal vare verkställd, alldeles obehöflig åderlätnins — En tam elg. Som någonting ovanligar berättas från Breda i Wermland, att derstäde under de tvenne sistförslutna veckorna upp: hållit sig en ungelär 2 år gammal elgoxe, so! Ä D att man kan oå anda intill hann