Göteborgsposten – 1 juli 1864, sida 1

Den hade fört dit blott en ung dam och en koffert. När mrs Fitch fick se den resandes ansigte, tyckte hon, att det var skönaste hon någonsin sett. — Er tjenarinna, miss. Behagar ni taga in här? — För en liten stund, så att jag kan få ett glas vin och en biscuit, svarade den främmande, och tonen, accenten och sättet tillhörde omisskänn eligen ett fruntimmer af en högre samhällsklass. Jag vill gerna förtära nagot, ty jag är mycket matt. Omnibusen har skakat förfärligt. I det hon sade detta, steg hon ner ur åkdonet. Det var något i hennes yttre, som särskilt ådrog sig värdinnans uppmärksamhet, när denna hjelpte henne ned för de höga och besvärliga trappstegen och förde henne ini värdshuset. — Förlåt mig, kära fru. Den omnibusen skakar visst och sannt — och för en person i er ställning måste det vara fasligt. Och ni har kanske gjort en lång resa på köpet. Jag skall skaffa er något att äta för ögonblicket. Jag kan försäkra, att jag först tog er för en ung ogift dam. — Om ni händelsevis har något kallt kött, skulle jag hellre vilja ha sådant på en smörgås än biscuiten jag begärde, var allt hvad den resande svarade. Hon satte sig i värdinnans stoppade stol, ty det var neml. sitt eget rum, som mrs Fitch upplåtit åt henne. Hon löste upp hattens hakband och drog dem bakåt. Aldrig hade en hatt omgifvit ett mera förtjusande ansigte — ett ansigte med skärare hy och ädlare anletsdrag. — Kan ni säga mig om här äro några rum att hyra