Göteborgsposten – 30 juni 1864, sida 2

det ett sakta prasslande i trapporna och ute korridoren, liksom om den mördade mannens vålnad komme tillbaka för att besöka sitt hus. blästen derute aftog nu och ett kort lugn följde. Ännu en gång måste jag se på ansigtet i spegeln, medan det var så pass mycket dagsljus qvar att detta läte sig göra. Jag kände mig dragen härtill af någon inre nödvändighet, någon hemlig magnetism verkande mot min bättre natur. Men huru stor blef ej min öfverraskning och förskräckelse när, då jag ännu en gång satte ögat intill dörrspringan och stadigt blickade i spegeln, jag såg att denna var blank — att ansigtet ej längre fanns der! Jag såg, och såg ännu en gång, men med samma resultat; ansigtet hade verkligen försvunnit; spegeln återgaf ingenting annat än den motsatta väggen och en del af sängomhänget. Blodet stelnade i mina ådror. Jag lemnade min stol och gick att sätta mig ned i hörnet af rummet längst bort från dörren och stirrade förfärad i det dystra halfdunklet. Jag gjorde förgäfves kraftiga bemödanden att bortjaga de spökfantasier som plågade mig. Hvart hade det hvita ansigter tagit vägen? Jag upprepade denna fråga oupphörligt för mig sjelf. I första häpenheten af upptäckten hade jag släppt min afbrutna knif, men jag