Göteborgsposten – 29 juni 1864, sida 2

nånga ord: Skräp alltsammans; försök ej utt lura mig! Jacoby lade under en axelryckning ned sina varor, tillslöt lådan och återtog sin pipa. Eu stunds tystnad inträdde. Gårdsarihandlaren drack ansenligt, och värdshusvärden drog försorg om att hans glas oupphörligt påfylldes. Snart började verkningarne af den starka drycken visa sig af hans högröda ansigtsfärg och stammande röst; den blandning af slughet och försigtighet som. så vidt jag kunde döma, karakteriserade hans ungänge med alla menniskor tycktes plötsligt öfvergitva honom; han blef på en gång högljudd, skrytsam och förtrolig. — Här har jag någontig som det skall göra era ögon godt att se på, utropade han i det han drog fram en liten skinnpåse ur en ficka. Diamanter af det klaraste vatten! Se på den här, och denna! Hvad säger ni om dem? Med dessa ord lät han en mängd små ädelstenar falla i sin hand, alla oinfattade, hvilka till och med i detta tarfliga ljussken blänkte och glittrade som små stjernor. — Ack! hvad jag håller af er, mina älsklingar! sade Jacoby ömt. Ni äro lättare att bära än silfver eller guld och vida vackrare att se uppå. En sliten rock är ej alltid kän