Göteborgsposten – 28 juni 1864, sida 2

Fanns det ännu någon utsigt för mig att få lefva? Jag kröp in i spiseln och stack upp hufvudet. Oppningen var vid, och de illa inmurade stenarne stucko ut på båda sidor likt trappsteg. Det var lätt nog att klättra upp på 4dessa. Att tänka på allt detta och att handla medan jag tänkte upptog mindre tid än jag behöft för att berätta det. Trots hjelplösheten af min venstra arm och den grymma plåga jag erfor af deasamma var jag uppe genom skorstenen och ute på taket innan jag hörde den svaga fönsterramen utbruten. Att krypa ned på marken var lätt nog, och tackande Gud för min räddning, kröp jag omkring till andra ändan af byggnaden samt tagande denna till utgångspunkt skyndade jag i väg så fort mina lemmar förmådde bära mig. Seende mig tillbaka såg jag ljus i den öppna dörren till kojan och hörde utrop af en vredgad röst. Snön hade nästan upphört att falla och den hvita marken gaf något ljus i den mörka vinternatten. Hvad jag nu önskade var någon håla eller brunn för att krypa ned i och gömma mig tills den omedelbara faran vore förbi. Jag fann snart en dylik, kröp ned deri och samlade med min högra hand snön omkring mig. Jag hade icke legat der i tio minuter, då jag hörde ett tungt fotsteg nedtrampa snön ötver mig. Det var