Göteborgsposten – 28 juni 1864, sida 2

min förföljare, den tillämnade mördaren och jag kunde höra hans frammumlande förbannelser då han gick förbi mig. Om så ögonblick hörde jag honom komma tillbaka igen. Dperefter blef allt tyst och stilla som döden. Slutligen kröp jag fram från mitt gömställe med värkande leder. Jag visste nu ej mera i hvilken riktning jag skulle vända mig, än då jag inträdde i den fördömda kojan, men jag begaf mig rätt framåt, vetande att det måste finnas en mensklig bostad någonstädes i min väg, om jag blott hade styrka nog att hinna till ställe. Jag var förfärligt uttröttad och släpade mig framåt, liksom hade jag burit en tung börda. För en stund uppehölls jag af medvetandet om faran och minnet af den förfärliga scen jag genomgått; men småningom tycktes både styrka och förnuft öfvergifva mig och jag raglade omkring liksom jag haft feber. Huru länge detta varade kan jag ej säga, ty jag beräknade under denna förfärliga natt icke tiden, men j g erinrar mig huru jag till slut, ytterligt utmattad, föll framstupa ned på snön. Medan jag låg der, ur stånd att röra en lem hördes en lång genomträngande hvissling, hvars betydelse jag blott allttör väl förstod Jag såg upp, ett slugs rundt eldöga blickade