Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 2

— Allt hvad ni kan göra, yttrade karlen, är att hålla er der ni är i natt och vara tacksam öfver att ni har skydd af dessa murar, huru usla de än må vara. Det är tillochmed väl, om detta infernaliska yrväder icke begratver kojan innan morgonen. Om ni vill ha något att äta, kan ni tå en brödkant — det är allt hvad vi ha — och i rummet derinne kan ni lägga er på halmen tills morgonen inträffar. Hör på, Sara! upp med dig qvinva och låt oss få den svarta. Jag vände mig till det andra hörnet bredvid elden, och säg nu först en ung qvinna, till hvilken dessa ord voro riktade, sitta bredvid ett barn, som låg och sof på golfvet. Jag fann hennes ögon riktade på mig med en besynnerlig itrig blick. Hon var eländigt klädd och såg sjuklig och mager ut, fastän hennes anlete visade spår at mycken personlig skönhet. Hennes utseende var fint; hvarje anletsdrag skönt formadt, och det långa upplösta gyllene håret verkligen skimrande i eldskenet. Men hvad som mest förvånade mig hos henne var den hungriga vargaktiga glansen i hennes onaturligt stora ögon. Fästade som de voro på mig med denna vilda spanande blick, injagade de hos mig en obestämd känsla at fruktan och afsky. Qvinnan yttrade intet, utan gick blott till en stor kista i andra ändan af