Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 1

präktig håst tillbaka till stationen följande morgon. Ehuru kall, var natten klar, och månen hade gått upp. Dock samlade sig omkring densamma några betänkliga skyar, och dessutom sjönk den alltjemt och skulle snart gå ned bakom kullarne. Men lika godt: jag skulle ha hunnit långt innan den gått ned, och dessa skyar, tänkte jag, skulle nog ieke förvandla sig till hvad de lofvade bli en snöstorm — förrän jag redan vore i säkerhet vid gamle Carstons gistvänliga härd. Allting gick för den första halftimman väl, och då den raska gången kom blodet att snabbt löpa genom mina ådror, tänkte jag på huru mycket angenämare detta var, än att bli stött och skakad i någon af de tunga och murkna gamla Vagnar, som Longleys värdshus skulle kunnat förse mig med. Men mina förhoppningar på vackert väder bevisade sig högeligen bedrägliga. Innan ännu en halfumma förflutit, hade jag snöstormen öfver mig, och månan var ej längre synbar. Det stod dock nu ej att hjelpa, utan jag fick söka att så fort som möjligt nå målet för min vandring. Jag fattade således min käpp med ett fastare handgrepp och påskyndade mina steg. Men det tjocka snöfallet förmörkade till den grad luften att jag ej kunde se tre alnar framför mig, och jag