Göteborgsposten – 22 juni 1864, sida 1

bli hennes sista och att få höra den knäppning af pistolhanen, som skulle tillkännagitva att hennes öde ginge i fullbordan. Men ehuru hennes sinnen blifvit tiofaldt skärpta af den rysliga väntan, i hvilken hon hölls, kunde hon blott höra karlen gräfva bland sina saker i nattsäcken. Under ungefär tem minuter måste den till hälften vansinniga flickan lida på detta sätt. Derpå blef till hennes yttersta förvåning bandaget borttaget. Efter allt utseende satt en för henne fullkomligt främmande person framför henne. — Har jag verkligen blifvit vansinnig? frågade hon sig sjelf. Denne man med det kortklippta, krusiga, svarta håret, med de korpsvarta polissongerna och mustacherna — kunde väl han vara samma person som den rödskäggiga gulhåriga person, hvilken på morgonen stigit upp i jernvägskupön. Och denna svarta chapeau mecanique, som han nu bar, huru olik kom ej den honom att se ut mot den tyrolerhatt han burit ett par minuter förut. Icke mindre blef hennes förvåning, då karlen aftog hatten och med en höflig bugning yttrade på en förträtflig fransyska: — Känner mademoiselle igen mig nu?