Göteborgsposten – 15 juni 1864, sida 2

uppfunnit detta slags jernvägar, hvilka verkligen synas varda uppmärksamhet såsom praktiskt utförbara, om också blott då det är fråga om att transportera passagerare och gods uppför höga berg. Robin har närmast föreslagit att använda detta slags jernväg uppför den branta sluttningen af berget Rigi vid Zugsjön i Schweitz. Ångbåtar föra ständigt en stor mängd passagerare till foten af detta berg, uppför hvilket de resande sedermera måste begifva sig under en tre timmars mödosam vandring. En vanlig jernväg skulle vara en omöjlighet på de understundom i 45 graders vinkel stigande bergssluttningarne; M. Robins luftjornväg skulle deremot mycket väl kunna anläggas uppför densamma. Konstruktionen af desså luftjernvägar är följande: Tvenne rader skenor, nedåtvända i stället för aw vara vända som på vanliga Jernvägar, hvila på höga träställningar, närmast liknande galgar, som på 20 till 30 fots mellanrum sträcka sig uppför berget. Vid en vanlig luftballong är ett slags kup fästad i hvilken de resande stiga upp. Otver taket at kupgen äro fyra hjul, passande i det nedåtvända jernvägsspåret. Då man skall begynna resan släppes ballongen lös och skulle draga med sig kupen upp i luften om icke denna hindrades från en dylik färd genom de mot skenorna tryckande hjulen. Då dessa skenor emellertid luta uppåt drager balongen kupeen med sig utefter skenorna, tills man på bergets topp nått målet för sin resa. Det tillgår således alldeles på omvändt sätt mot vanliga jernvägar. Om man ställer en banvagn i sluttningen af en jernväg, börjar han tilltölje af tyngdkraftens dragning nedåt att gå utför sluttningen. Om man släpper lös mr Robins inrättning på den för densamma inrättade banan, börjar den tillfölje af ballongens dragning uppåt att gå uppför banan. För att sedermera få denna nya fortskaffningsapparat att åter gå nedför berget, behöfver man blott belasta kupgen med sten så att dess vigt blir större än ballongens lyftkraft; den börjar då gå utför banan af samma skäl som den förut gick uppför densamma. Ballongen behöfver således aldrig tömmas, utan har man blott att ersätta den gas som genom möjliga otätheter går förlorad. Man beräknar att man med denna nya uppfinning, som för öfrigt icke medtör någon fara, skall på en fjerdedels timma kunna bestiga det nyssnämnda nära 2,000 fot höga berget. Elfenbenet. Sedan några år tillbaka har detta ämne blifvit föremål för en handel af sådan utsträckning, att inbillningskraften har svårt för att inse huruledes man kan tillfredsställa den oupphörliga och allt mera växande efterfrågan på denna artikel. Vid slutet af förra arhundradet använde t. ex. England ej mera än i medeltal 190,000 skålpund om året; efter år 1827 växte denna summa tlll 365,000 skålp.; det vill säga, för att kunna motsvara denna efterfrågan fordrades det 3,040 hanelesanters död. Man erhåller nemligen af detta antal 6,080 tänder, hvilka i medeltal beräknas väga 60 skålpund. Tre tusen fyrtio elefanthanar om året för ett enda folks behof! Detta låter fabulöst, och likväl är det blott förspelet till en förbrukning af elfenben, som ännu ej nått sina yttersta gränser. För närvarande konsummerar England en million skålpund elfenben om året, d. v. s. ungefär tre gånger så mycket som år 1827 och för att motsvara dem måste man döda icke mindre än 8,333 elefanter. Omkring tyra tusen personer af dem, som äro sysselsatta med elfenbenssökande, omkomma årligen under elefantjagterna, och detta för att underhålla sabrikationen at kammarknifskaft, biljardbollar, käppkryckor o. s. v. En elesanttand som väger 70 skålpund och derutöfvår anses al elsenbenshandlande såsom af första klassen. Den store naturforskaren Cuvier hade uppgjort en förteckning öfver de största elefanttänder som man intill hans tid erhållit. Af denna förteckning ser man, att den största elefauttand man på den tiden kände till var en som blifvit såld i Amsterdam och som vägde 350 skålpund. På en af de sista elfenbensmarknaderna i London hade de största elefanttänderna kommit från Bombay och Zansibar. Deras tyngd uppgick i medeltal till 122 skålpund. Elefanttänderna från Angola vägde 69 skålp.; de från Goda Hoppsudden och Natal gingo till 106 skålp.; de från Cap Coast Castle och de Layos till 114 skålp.; från Gabon till 91 ochfrån Egypten till 114 skålp. Man får ej med anledning af dessa siftror förmoda att numera det största slaget elefanttänder icke påträffas. Det är tvärtom all anledning att tro det de som i våra dagar lemnas i handeln äro större än förr, af det enkla skäl att elfenbensjägare, om vi få begagna denna benämning på dem som sysselsätta sig med en industri, hvilken ännu ej har ett särskildt namn, för hvarje år intränga allt längre från kusterna i Atrika. Nyligen har att amerikanskt handelahnd lkbänt an tand ann.