Göteborgsposten – 15 juni 1864, sida 2

staden Cgac rum Kl an vo II och karen, som var fördelad i två afuelningar, anlände till bestämmelseorten något efter midnatt. Hvardera afdelningen supponerades utgöra en bufvudpost, från hvilken fältvakter och vedetter utsattes och i vederbörlig ordning aflöstes, hvarefter längre fram på morgonen allarmeringar och strid egde rum. Från kl. 6 till omkring half 8 rastades sedermera, hvarpå hemmarschen anträddes. De kompanier, som ha sin samlingsplats på Carl XIII:s torg, återkommo dit i går straxt efter kl. 10 förmiddagen. Första kompaniet, af hvilket hr Neumäller sjelf är medlem, jemte de från detsamma utgangna sjunde och elfte kompanierna hade blifvit af hr Neumäller och hans fru inbjudna till frukost och återkommo till följd deraf något senare till staden. En den herrligaste sommarnatt gynnade utförandet af de lärorika öfningarne. Hemmarschen, under brännande solhetta och på starkt dammande vägar, var något besvärlig efter en genomvakad natt, under hvilken icke ounsenliga sträckor tillryggalagts under marscher och återmarscher samt tiraljering, men den bästa stämning var det oaktadt rådande inom kåren, hvars medlemmar tycktes allmänt med nöje erfara hvad en allvarsammare strapats vill säga. Den i öfningen deltagande styrkan utgjorde, efter hvad vi tro, omkr. 1,200 man, det betydligaste antal af kårens medlemmar som hittills varit på en gång samladt under vapen. Polacksbacken vid Upsala kommer efter medlet af innev. månad att förete mycken liflighet, sedan regementsmötet med Uplands reg. samt mötet med 2:dra årets beväring tagit sin början. Omkring 1,800 man komma då att derstädes hålla vapenöfningar. Folkbeväpningen i Schweiz. I det program, som rektorn vid Kalmar elem. läroverk mag. Sjöbring utfärdat vid den nyligen hållna examen vid läroverket, förekommer bl. a. en redogörelse för den utrikes resa hr S., med understöd af allmänna medel, sistl. sommar företog. Ur denna redogörelse meddela vi följande intressanta utdrag. Vid afresan från Luzern var det min afsigt att, innan jag lemnade Schweiz, äfven besöka overken i Aarau, der man i Luzern trodde sig veta, att läsningen ännu pågick. Vid min ankomst till Aarau d. 21 Juli möttes jag likväl af den underrättelsen, att dagen förut läsåret blilvit vid Kantonsschule afslutadt. Min resa dit skulle således varit alldeles gagnlös, om jag ej fått vara vittne till ett slags esterspel, som i en punkt icke saknade ett visst pedagogiskt intresse. Det torde fördenskull och äfven för sin egendomlighet förtjena ett par rader i denna berättelse. Hela staden var nemligen sysselsatt med firandet af en Jugendfest, som årligen vid denna tid lär återkomma. Kantons-schulhaus fann jag prydt med kransar och en äreport, i hvilken stod att läga: Tu ne cede malis, sed contra audentior ito. På vägen dit såg jag på några ställen skaror af hvitklädda flickor eller uniformerade pojkar uppställas och ordnas. Genom eh tryckt ÅFestordnung blef jag snart underkunnig om hvad detta betydde samt festens hela gång. Redah kl. 5 på morgonen hade den börjats -mit Gruss der Kanonen; sedan stadens styrelse och embetsmän (die Behörden) och öfriga Jugendfreunde, Kadetterna (Kantons-skolans lärjungar) och lärjungarne i alla andra skolor (Kleinkinder-schulen, Elementar-schulen, Töchter-institut. Taubstummen-anstalt) på uppgisna ställen samlats, hade kl. 8 under klockringning procession skett till kyrkan, hvarest efter assjungandet af en hymn af Becthoven och en aria af IIaydn, en prest hållit ett sosttal. och sedan ännu en hymn (-dic Schweiner-heimath) blifvit sjungen, åter ett tal hållits, denna gång af en bland Kantons-skolans elever; kl. 12 hade en festbankett, för hvilken die Behörden stodo i spetsen, börjats på Schantzmättli (en trädgardsanläggning i ett raseradt fästningsverk, beläget i stadens kant och med utsigt öfver kantonens derintill stötande exercisplats). Till Schantzmättli skulle nu äfven de hopar al manlig och qvinlig skolungdom, som jag sag uppställas, aftåga, för att äfven få sin del af festbanketten och derefter deltaga i eller åskåda den uppvisning af ungdomens skicklighet i vapenkonst, som på eftermiddagen skulle ega rum samt till slut förlusta sig på festbalen, arrangerad på nämnde ställe under bar himmel, med hvilken högtidligheterna skulle afslutas. — nnde uppvisning, som jag således fick tillfälle att åskåda, var för mig någonting lika intressant som öfverraskande. Den utgjorde nemligen en liten simulacre, i hvilken både befäl och manskap, ja. älven musikkårer, på båda sidor endast bestodo af 10—20-ärig skolungdom, till antalet mellan 3 och 400. På båda sidor fanns både infanteri och artilleri, som utförde sina manövrer med en säkerhet, het och ordning, som sannerligen var förvånande. om alldeles oinvigd i krigskonsten, fattade jag icke alltid ändamålet med de rörelser, som af ena och andra parten eller delar deraf under stridens gång gjordes, hvilket här hvar och en tycktes förstå, men en bredvid mig stående person, ritlärarrn i någon af stadens skolor, hade den godheten meddela mig nödiga upplysningar och tillika sina egna motiverade omdömen om den större eller mindre skicklighet, de unga fältherrarne ådagalade. Utan fruktan att halva misstagit mig kan jag derföre om stridens förlopp meddela söljande: Första timman, hvarunder kanoner ständigt dundrade och gevärssalvor smattrade, var segern oviss, men nu förlorade ena parten genom ett al ett fientligt regemente utfördt vågs ycke ett par kanoner och måste snart derefter bö . En del tog sin tillflykt till ett par vid sidan af bataljfältet liggande hus och sökte genom häftigt skjutande från fönstren alhålla den påträngande fienden, men te vid det fientliga artilleriets annalkande vika deri Reträtten fortsattes alltså, men i god ordning och under ständig strid. Först vid uppgången till Schantzmättli upphörde denna helt och hållet, och — hvad som föreföll mig såsom det märk ärdigaste af allt — den upphörde utan att någon annan den minsta skada eller olycka inträffat, än den, som förmodligen hörde till saken, nemligen att ett par på fältet uppförda kojor under striden blefvo skjutna i brand och sålunda ;kande tanken på brinnande byar, förböjde effekten af det hela. När segrare och besegrade, de förra under jubel och klingande spel, inryckte på festplatsen, mottogos de af en bland deltagarne i banketten med en dundrande toast för Aaraus ungdom, så igt handlande om sosterlandskärleken och hjeltemodet hos Schweizarn i allmänhet och Aargauern i synnerhet. Detta thema hade jag tillfälle höra varieradt i tal både förut och efteråt. Största nöjet dervid var att se den entusiasm, hvarmed dessa tal af hög och låg, gammal och ung mottogos. De unga kadetterna afhörde dem med strålande ögon och lågande kinder hvar och en synbarligen lyftad och stolt af medvetandet, att äfven han hade en arm. med hvilken nåvot — OL-g—— — — —