Göteborgsposten – 10 juni 1864, sida 1

ting behöfde; hon var blott orolig för sin dotter och fruktade för olyckshändelser då hennes barn komme sent hem. — Jag föreställer mig att ni ej bör ha skäl till fruktan, yttrade jag, er dotter rider så väl. Hon medgaf detta med en suck. — Jag får erkänna, tillade hon, att jag verkligen är dåraktigt nervsvag, men mitt lif är tungt och enformigt och ger mig god tid att fostra dåraktiga farhågor. Det gjorde mig ondt om henne. Det var mycket sorgligt att vid hennes ålder vara en hjelplös krympling. Jag började derföre samtala med henne. Mrs Deloraine — jag ihågkommer ännu huru förtjusande jag fann detta namn — hade ej särdeles förfinadt sätt, men var dock visst icke vulgär. Jag kunde se, att hon ej åtnjutit någon utmärktare uppfostran, men icke förty var hon intressant och qvick samt hade ett ganska intagande egendomligt sätt. Efter en stund återvände sonen och dottren; de tackade mig för min vänliga uppmärksamhet mot deras moder och voro elt så intagande och angenämt sällskap, att jag blef förtjust af dem. Då jag återvände hem, uppmanade jag ifrigt min fader att göra en visit hos Delorainska familjen. Han nekade först — vi