Göteborgsposten – 10 juni 1864, sida 1

dor och dess beredvillighet till de största uppoffringar. Men lätom oss äfven kasta en blick på deras inre lif. Hvar finner ni väl hos ett folk en så allmän godhet i lynnet, välvilja mot likar, de högres nedlåtenhet mot de lägre, allmän ordning, måttlighet, redlighet och inbördes kärlek som hos det danska? — Väl möjligt att, hos ett folk liksom hos individen, ett närvarande betryck verkar förädling och att de goda egenskaper, som nu så tydligt framstå, till en del äro en följd af detta; men grunden måste dock finnas i en förut rotad, djup och sann ädelhet, i alla goda grundvalars grund — verklig kristendom. Och jag vågar hoppas att det halfva tusental af svenskar, som deltager i dess närvarande kamp, icke skall undgå en välgörande inverkan af dess danska vänners exempel. Jag har redan haft att glädja mig åt flere bevis härpå. För några veckor sedan t. ex. bildades härstädes en ny bataljon frivillige. Vid ett af dess kompanier stå ungefär 30 svenskar. En del af dessa medförde från Sverige sina gamla ovanor, och det var ej så sällan man på Köpenhamns gator såg en skäligen förplägad svensk rekryt. Men kompaniets chef, löjtn. Jacobsen, en äldre man, men äkta dansk officer, tröttnade ej att genom lämpor och ett ständigt, men välvilligt bevakande af deras steg och handlingar så småningom återföra de felande på bättre vägar och hade slutligen, då truppen för några dagar af dess öfverste mönstrades, den tillfredsställelsen att kunna lemna alla svenskarne dervid de mest hedrande vitsord. — Gifve Gud att vi hade rätt många sådana officerare i Sverige, som dessa båda rekrytchefer, löjtnanterna Jacobsen och Lund, om hvilken senares förtjenster om svenskarnes behandling jag förr en gång skrifvit. Men månne icke äfven dessa båda vore värda någon erkänsla från svenska regeringens sida? Ett annat bevis på huru danska krigsbefälet vet att uppskatta förtjensten der den finnes, lemnar följande exempel. En ung Klöfverskjöld, son till kapt. Klöfverskjöld vid Wendes artilleri, och som hittills sysselsatt sig med landthushållning, ingick sistlidne Februari som frivillig menig vid danska armåen. Sedan dess har han för sitt redbara och raska uppförande efter hvartannat avancerat till korporal och underofficer, men blef slutligen af hela regementets officerskår, understödd af dess brigadchef, Max Muällers välvilja, föreslagen till officer och är nu af konungen dertill utnämnd. Klöfverskjöld, som således under loppet af endast trenne månaders krigstjenst — men under hvilken han deltagit i flere affärer — stigit från menig till officer, erhöll på utnäm ningsdagen, d. 25 Maj, jemte fullmakten, af en aktad enskild dansk en vacker hederssabel, på hvars klinga orden: förvärfvad vid Dyppel den 18 April 1864 stå tecknade. Under det påstående stilleståndet sysselsätter sig hären derute med flitiga vapenöfningar. — Raabska kåren, som hjertligen skrattat åt Kreuzzeitungs hot om en åkort process, det vill säga hängning i händelse af atillsangatagande, och som besvarat detta hot med Frithiofs:den som kan tagas är värd att hängas! — öÖfvar sig i synnerhet ifrigt i bruket af sina vapen, men försummar derunder icke sina nöjen. I Söndags hade den i sitt hufvudqvarter en större bal, till hvilken äfven undertecknad blef inbjuden; men som vägen mellan Köpenhamn och Svendborg är temligen lång och vädret var obehagligt, måste jag afstå från detta nöje, huru roligt det än hade varit att återse dessa mina raska landsmän, som blott längta efter vapenhvilans slut för att ånyo begynna sina ströfpartier, som likväl nu torde företagas åt helt andra håll än dem, der man, icke utan oro, väntat dem. De svenska Åfribytarne och björnjägarne torde väl kunna hämnas en och annan tysk röfvarbragd mot deras danska fosterbröder! Ecklesiastikt. Vederbörande patronus har till kyrkoherde i Ö. Ryrs församling (erkestiftet) kallat v. pastorn derstädes J. Lundberg.