Göteborgsposten – 9 juni 1864, sida 1

Istade en misstänksam blick på Giaowerna En liten röd och hvit kattunge hade synbar ligen önskat komma ut på gatan med henne men då den såg oss drog den sig tillbaka lik som af fruktan för do otrogna. Hela tider vi suto der sågo vi ett af dess gula ögol stirra på oss genom ett hål på dörren. V voro mycket trötta, så att vi suto der länge pratande om hvilken underlig, pittoresk, be haglig och tyst plats detta var, då vi plötslig sågo en liten flik af jalousien lyftas undar och ett par svarta ögon blicka ned på os: mellan de täta hvita vecken af en yashmak Vi talade ej och suto, knappt vågande andas -lalldeles som barn göra, då de se en sällsan fogel hoppa fram, hvilken de äro rädda at skrämma. De svarta ögonen mönstrade oss noga från hufvud till fötter; men snart syn tes ett turbanbeprydt hufvud bakom, och de vackra ögonen försvunno plötsligt. Mr Turk öppnade nu jalousien något mera och tycktes så belåten med sin utsigt, att mr Bell slutligen bröt tystnaden med en förmodan att turken snart: skulle komma ned och med ens fråga på musulmanskt maner efter priset på mig. Nu var det på en gång slut med vårt allvar. De svarta ögonen vände åter tillbaka till jalousien, men vi kunde se af de hvita rökhvirflarne att nådig herrn var tätt intill. Det förekom oss som om denna tysta pantomim betydde: JOm han ser på henne, skall jag se på honom; ty de svarta ögonen voro nu fästade på den vackre och känslofulle mr Bell med det mest ömma uttryck; af omtanka för hans själslugn ansåg jag det derföre vara bäst att vi reste oss från den gamla stenen och gingo vår. väg, hvilket vi ock gjorde. Vi voro likväl båda mycket smickrade af en sådan synbar och ovanlig beundran, hvarföre vi frågade hvarandra om vi borde vinka ett farväl — jag till turbanen, han till des varta ögonen. Men vi voro allena just i sjelfva hjertat at det tysta Stambul och kunde ej tala ett ord af deras språk; så att jag rådde mr Bell att athålla sig från alla andra atskedsdemonstrationer för de vackra svarta ögonen än en sorgsen blick. Härtill samtyckte han, förutsatt att jag gjorde detsamma, hvartill jag gaf mitt bifall. Vid åtskilliga tillfällen lyckades lady Hornby skaffa sig inträde ända in i muselmännens sanctum zanctorum — deras harem, och hennes skildringar af dessa besök höra till de intressantaste kapitlen i hennes bok. I det första hon besökte blefvo hon och de fruntimmer hvilka åtföljde henne fullkomligt betagna af den utomordentliga skönheten hos paschans andra hustru, en present från sultan, hvilken de enhälligt kristnade till den sköna cirkassiskan. Hon var mycket högväxt. Det är omöjligt att beskrifva hennes tilldragande skönhet och den utsökta gracen i hennes rörelser. Vi blefvo alla tre ögonblickligen tjusade af hennes åsyn och beklagade ej längre att hon ej förstod engelska, ty vi kunde derigenom få tillfälle att då och då kunna utropa Hvilken skön varelse! Såg ni någonsin en sådan växt! Se på formen af hennes hufvud och hals! Hvilken förtjusande mun! Se hvilken fläta af hennes glänsande hår — ända ned till fötterna måste det räcka då det får hänga fritt! Men att se denna sköna varelse, som tillochmed då hon rökte, förtjusade genom det sorglösa drömmande behag med hvilket hon ömt hängde öfver sin chibouque — hvilken vi ursåktade för det hon fann nöje i det barbariska buller som turkarne kalla en instrumentalkonsert, att se henne vid dinen slicka sina fingrar ända upp till öfversta leden efter hvarje rätt, att se henne slicka sin favorit sköldpaddsked blank efter otroligt enorma portioner pannkaka öfverstruken med honung och sliskigt — kh