Göteborgsposten – 9 juni 1864, sida 1

—— —— mer af guld och glittrar af gyllene sjernor Ni må tröttna af mitt försök till beskrifning — ni skall aldrig tröttna vid att skåda verk ligheten. Vi begåfvo oss en dag på en utflygt till Prinsöarne. Under färden ned mot öarne hade vi en herrlig ntsigt af Gyllene Hornet och Scutari. Scenens utomordentliga skönhet gjorde på visst sätt ett sorgset intryck på mig. Först och främst kan man omöjligen tro att det hela är en verklighet, att man ej drömmer; för det andra är man till hälften olycklig, emedan ej hvar och en som man håller at är med på färden. När vi kommo i sigte af bergen och lemnade bakom oss Gyllene Hornet, var vyen rent af öfverväldigande Sjön häfde sig och glimmade som silfver under bergen, hvilka på somliga ställen voro höga med toppar som glittrade af is och snö, på andra beklädda med mörka furuträd och vilda ljunghedar. Vid återfärden besökte vi Konstantinopels förnämsta promenadplats — Sötvattensdalen. Ingenting kan, hvad beträffar färgton och gruppering, vara mera hänförande skönt än dess vid alla fontäner samlade qvinnogrupper. Man foreställe sig fem eller sex stycken i hvarje grupp, med deras gagatsvarta ögon, glänsande genom de hvita slöjorna, under hvilka man ser blixtra juvelerna, som sammanhålla deras hår, i förbigående sagdt ofta upplagdt å la Eugenie. Det första intrycket är att dessa flockar likna blomsterbäddar. — Vi hade ej dröjt länge innan sultanens gifta dotter kom åkande i ett ekipage, som var en löjlig imitation af en engelsk vagn. Vikunde ej se mycket at damen (hvilken sades vara mycket älsklig) emedan hennes slöja nedföll i så täta veck att den alldeles dolde hennes ansigto. Tydligt kunde jag blott se hennes vackra solfjäder med snöhvita fjädrar och med ett handtag som glittrade af ädla stenar. Damen på motsatta sätet (der voro tre i vagnen) var mera tunnt beslöjad, mycket ung och mycket vacker. Jag såg hennes ansigte tydligt, och som hennes feridjae helt litet halkat ned från hennes skuldror, kastade jag en girig blick på en violettfärgad sammatsjacka, kantad med guld och hopfästad vid halsen med ett stort juvelspänne, som glimmade gesom florsslöjan. Hvad skönheten i drägt och ledigheten i rörelser och ställning beträffar, så har jag ej sett något hvarken i verkligheten eller på målningar som kan gifva den svagaste föreställning om den underbara gracen och den utsökta finheten. hos denna turkiska dam. Qvinnor af rang likna här orangeriblommor och äro verkligen cultiverade till den högsta fulländning af fysisk skönhet. De ha nemligen ej något annat att syssla med än att göra sin hy så snöhvit ooh sina ögonbryn så becksvarta som möjligt. Då de äro unga är deras hy bokstafligen lika hvit som deras slöjor, med en matt neglikerodnad på kinderna, liknande den på insidan af en snäcka. Frånsidan af denna sköna tafla är att då ungdomens första blomning gått förbi, blir hyn gulaktig och får ett sjukligt utsende. Man skulle vilja rycka bort yashmaken för att låta en frisk vind gifva färg åt de fina lragen. En dag efter en lång vandring satte en nr Bell, som var min ledsagare, och jag oss ned vid en gammal fontän i en tyst trakt af staden. Till höger om oss var en stor obeDygd plats, på hvilken fikonträd och slingerväxter frodades i ostörd yppighet. Midt emot le stackars trötta vandrarne stod ett mörkt, ödt trähus med ett förfallet utseende, och wvars fönsterjalousier voro omsorgsfullt tilllragna. Snart kom en beslöjad svart slafrinna ut, tillstängde sorgfälligt dörren och ka