Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 1

han hällde innehållet af en liten flaska som han drog fram ur fickan, hvarpå han räckte bägaren åt den unge mannen. Roger tog den; hans hand darrade ej, smålcendet lemnade ej hans läppar, hans öga bibehöll sitt lugna och stolta uttryck. Han närmade bägaren till sina läppar, tömde den i ett drag och yttrade: — Nu är det slut; Gud skydde markis Lionel Asburthon! Han föll hastigt tillbaka mot hufvudgärden, ögonen tillslötos, ansigtet blef likblekt, händerna iskalla. Bolton gick att öppna dörren till det rum, der Lionel och hans mor fulla af ängslan väntade, och yttrade till dem med bruten röst. — Gud hade utan tvifvel fördolda syften. Kapten Lionel, ni är framdeles markis Asburthon och har säte och stämma i lordkammaren. V. Fyratioåtta timmar senare stodo utanför det gamla Asburthonska hotellet talrika equipager, förspiinda med hästar som voro betäckta med svarta täcken. Englands adel begrät den yngste, den ädlaste, den hjeltemodigaste bland sina pirer: öfversten för konungens dragoner, hjelten från S:t Georgsfästet, markis Roger Asburthon var död. Sedan dagen förut hade den unge markisens lik varit utsatt på en paradsäng i hotellets högtidssal, nu förvandlad till lik