Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 1

— — — ner skulle kunna fattas. Men underrättelserna från Danmark gitva vid handen, att stämningen der är sådan, att regeringen, endast om hon förmår visa en säker utsigt till fred, kan medgifva en förlängning af blockadens inställande. Detta vet man mycket väl i England och Frankrike, der alla ledande organer under senaste veckan skarpt betonat denna omständighet. Men blockadens inträdande i kratt på nytt måste ovilkorligen leda till återupptagande af det olika kriget mellan den starkare och den svagare. En sådan eventualitet skulle lifligt uppröra den allmänna meningen inom Europa, på samma gång den till komplett evidens skulle lägga i dagen, att i våra dagar de så kallade fria makterna äro vanmäktiga mot eröfringslystna, despotiskt sinnade kronbärare. Denna känsla måste isynnerhet komma till utbrott inom England, hvars allmänhet redan djupt känner, till hvilket tillstånd af sjunkande anseende dess statsmäns politik fört landet. Oppositionen skulle ånyo resa hufvudet och uttala sig med mera skärpa än någonsin, samt ministerens fall måhända bli oundvikligt. Allt detta måste förekommas, och man kan derföre vara öfvertygad om att England af alla krafter sökt ernå, redan under sista måndagssammanträdet, en transaktion eller åtminstone ett begifvande af Danmark att godkänna en förlängning af vapenhvilan. Man kan derföre med stort intresse afvakta underrättelsen om utgången af konferensens underhandlingar i måndags. Den slesvigholsteinska frågan eger dock äfven en annan sida, som förtjenar tagas i betraktande och hvilken tyckes nu framträda, äfven den, i fredlig form. Vid konferensens sammanträde i torsdags skall nemligen — så säges det åtminstone — Rysslands ombud hatva protesterat mot uppgitvandet af Danmarks integritet och törklarat, att om konung Christian beröfvas Holstein och en del af Slesvig, vill äfven Ryssland göra sina rättigheter till en del af Holstein gällande, hvilka rättigheter naturligtvis skulle återsalla till Ryssland, om den dynasti beröfvades dem, till förmån för hvilken de afträdts. Man skulle häraf kunna tro, att Ryssland vill lägga sin tyngd i vågskålen, för att bibehålla Holstein och Sydslesvig i förening med Danmark genom en personalunion. Sålunda skulle neml. Ryssland undvika ej allenast stärkandet al ett Skandinavien, alldenstund tvistesröet med Tyskand skulle fortfarande linnas qvar, utan jemväl Tysklands stärkande genom ernåendet af en faktisk vinst och ett lufthål till hafvet, ikasom Ryssland ätvenledes skulle kringgå det farliga precedensfallet att, genom eftergilt för solkviljan i Tyskland, kunna en vacker dag beskyllas för att ha blifvit anhängare eler åtminstone befrämjare al revolutionen — y augustenborgarens uppsättande på en slesvigholsteinsk tron måste alltid komma att betecknas som en mer eller mindre revolutionär handling. Österrike skall troligen med begärlighet gripa efter förslaget om personalunion, för att derigenom undvika den farliga omröstningsprincipens användande. Preussen skall sannolikt förklara sig nödsakadt böja sig under nödvändigheten — och det öfriga Tyskland står draget vid näsan. Det skall då besanna sig, hvad man från alla håll förutspått den tyska nationen, som likväl ständigt slagit döförat till derför, neml. att den lidit mest af kriget, som endast tillgripits, för att tvinga det in i absolutismens och reaktionens tvångströja. Under det att danska folket skall stå aktadt, beundradt och ansedt, oaktadt dess lidna nederlag och motgångar, skall det tyska hafva sjunkit i anseende och aktning, emedan det varit nog blindt och till sitt inre förderfvadt, att låta sig ledas till att trampa den TT nn ——