Göteborgsposten – 7 juni 1864, sida 1

en vecka, blifvit afgjord till någons belåtenhet. Mindro träkigt än dessa galna sanaticis möte var de sköna damers, hvilka den 16 maj sammanträdde i Cooper-institutef för att underteckna en förbindelse att icke bära någon utländsk prydnad före krigets slut. Damerna äro ingalunda så entusiastiska för saken som ultrapatrioterna föreställt sig. De yngre ha börjat misstänka att hela agitationen är ett yankeeknep, påfunnet af Nya Englands manufakturister för att lura på dem dåliga hemmagjorda artiklar till lika högt pris som de utländska; och de äldre damerna — isynnerhet de som ha penningar och vilja se unga ut, fastän ungdomen flytt — ha kommit till samma slutsats. ÅÄtlöjets pilar ha blifvit slungade mot hela rörelsen, isynnerhet mot dess ledare. Man frågar om dessa ej äro just samma damer som, i dagarne innan Georg Washington blef republikens fader, afsade sig att dricka th och andra importerade drycker, och undrar om det ej vore på tiden att så vördnadsvärda personer droge sig tillbaka i privatlifvet och lemnade verldens affärer till en yngre generation. Man frågar sig äfven om ej deltagarinnorna — unga såväl som gamla — tillhöra de emanciperade, och om det ej är olycksbringande för ogifta damers och unga enkors giftermålsutsigter att bli sedd ibland dem eller att bära ordens tecken, ett bi på venstra skuldran. De förnämsta talarne på mötet voro den filantropiske och rike Peter Cooper, samt Rev. Drs King och Hitchcock. Sistnämnde herre utlät sig isynnerhet strängt öfver de pråliga och dyrbara prydnader som de osmakligt klädda och vulgära rika NewYorks-damerna svassa i på gatorna. Han förklarade att deras hjertlösa öfverdåd i en tid då deras land är i fara, då Potomac-armåens hjeltar dö i tusental på Spottsylvanias stridsfält, vore opassande, oanständigt, känslolöst och, med ett ord sagdt,en skam. Men hans anmärkningar tycktes ej emottagas särdeles gunstigt, ithy att de bemöttes med en lika anständig tystnad som om han talat från en predikstol. — Den förbindelse som damerna skulle underteckna för att bli deltagarinnor i förbundet, var ej så synnerligt sträng, ty den förband dem endast att under kriget afstå från att köpa sådana importerade lyxartiklar som lämpligen kunde ersättas af hemgjorda sådana. Detta föga bindande löfte, afsedt att vinna dem som mera älska de angenäma toalettomsorgerna än upptyllandet af den oangenäma pligten framkallade skarpt klander af en miss Susan B. Anthony, den enda dam, som egde nog mod för att tilltala församlingen, ehuru hon saknade tillräckligt inflytande för att få det förargliga ordet lämpligen utbytt mot ordet möjligen. Följaktligen kunde hela historien betraktas såsom nära nog ett fiasco, och den sköna församlingen skildes åt — damerna med de starka själarne förklarande att fransyska sömmerskor och importörer af utländskt manufakturgods troligen fullpackat salen och varit de som dikterat resolutionerna, medan resten återvände hem besluten att kläda sig i hvad de behagade, blott de hade råd att köpa det, och att göra allt hvad i deras förmåga stode för att bibehålla det rykte de fagra promenerande på Broadway vunnit. för att vara de smaklösast och dyrbarast klädda qvinnor i verlden. Det uppgifves att mrs Lincoln, som dock ej befinner sig bland modets ledarinnor, vägrat att låna sitt namn åt rörelsen på det att icke främmande makter måtte taga anstöt ! En dam, som kallar sig Jane Swisshelm och säges vara en bland de qvinliga tjenstemän som användas å de offentliga byråerna i Washington, förklarar i tidningarne, att icke