Göteborgsposten – 4 juni 1864, sida 2

let hänvisades till rådhusrätten och skulle P. under afvaktan på ransakningen qvarsitta i cellfängelset. Från Linköping. Sistl. Lördag företogs ransakning i Salmoniska målet inför rådhusrätten i Linköping. Sedan Salmoni, som har ett godt och beskedligt utseende, ingalunda vittnande om en sådan tilltagsenhet och djerfhet, som de af honom skrifna, hotfulla brefven tyckas utvisa, blifvit införd, upplästes stadsfiskalens, af oss förut relaterade skrifvelse till borgmästareembetet äfvensom de af Salmoni skrifna hotelsebrefven, och afhörde S. läsningen häraf med nedslagna ögon samt blef derunder, som det tycktes, allt mer och mer modfälld. Pa sedermera af rättens ordförande framställd fraga, erkände Salmoni öppet och otvunget, så väl att han skrifvit de upplästa brefven, som att han den 8 sistl. Februari af slagtaren Johansson bekommit 1,000 rdr, hvelka, inlagda i en näsduk, varit gömda på det al S. i brefven bestämda ställe. Åklagaren, stadsfiskalen Frick, företedde derefter ytterligare ett bref, dateradt d. sistl. Maj, hvilket samma morgon, som Salmoni häktades, funnits inkastadt på Johanssons gard samt innehöll förnyade hotelser och påminnelser om de senast begärda penningarnes aflemnande. På derom framställd fråga, uppgaf Salmoni, att tanken, det han genom dylika bref skulle kunna förskaffa sig penningar till sina skulders betalande, först uppstått hos honom sistl. höst, samt att hans mening och förhoppning varit, att genom träget arbete sedermera förtjena så mycket, att han småningom skulle kunna återbetala de penningar, han erhållit på detta sätt, hvilket han förklarade sig sjelf ha insett vara dåligt och orätt. Tillfragad, om han icke haft några medhjelpare eller rådgifvare i sitt brottsliga företag, förnekade han detta enständigt och bedyrade, att han ensam författat och skrifvit brefven, samt att han hemtat idcen dertill ur röfvareromaner och andra dylika böcker, som han haft att binda och derunder studerat. Tillfrågad när och hvar han skrifvit brefven samt huru han tortskaffat dem, förklarade S., att han skrifvit och förseglat dem på verkstaden tidigt på morgnarne innan gesällen och lärgossen ditkommo; att det sista skrefs Måndagen d. 23 Mars under traml. öfverste Bläms begrafning, då alla de andra voro ute, för att åskåda begrafningen; att han sjelf nedlagt brefven i breflåderna, samt att han sjelf omkring också kl. 5 på morgonen den 24 Maj inkastat det sista på Johanssons gård. Salmoni uppgaf vidare, att de första brefven, adresserade till enkefru Odencrantz i Linköping, skrefvos och aflemnades tid efter annan under sistl. höst, samt att han i dem äfven begärt 1,000 rdr, men icke bekommit något. Enligt hvad som blifvit sagdt åklagaren, skulle ett af dessa bref varit försedt med Jönköpings poststämpel, men Salmoni förnekade alldeles att hafva åsatt något af brefven någon stämpel, och anhöll att det ifrågavarande brefvet måtte företes, för att af rätten undersökas, hvilket dock icke nu kunde ske emedan brefvet icke var till hands. På derom af rättens ordförande framställd fråga, förklarade Salmoni, som nu fällde tårar och visade sig mycket ångerfull, att det aldrig varit hans mening att fullfölja sina hotelser, ifall han icke erhållit penningar, utan att han endast velat försöka att derigenom skrämma sig till sådana. På tillfrågan om meningen med ett uttryck i ett af brefven, angående det å en brukspatron vid Besvärsgatan i Stockholm föröfvade mord, och om S. tilläfventyrs hade sig något närmare bekant om detta mord, hvars verkställare ännu icke blifvit upptäckt, bedyrade S., att han derom icke hade sig något annat bekant än hvad han läst i tidningarna, och att han endast omnämnt detsamma, för att dymedelst gifva ytterligare eftertryck åt sina hotelser mot Johansson. Tillfrågad hvar han haft penningarne förvarade, om hans hustru icke haft någon kännedom om dem eller om sättet huru han bekommit dem, hvartill han användt desamma, och om de, med hvilka han sällskapat ute, icke visat förundran öfver att han hade så mycket penningar, svarade Salmoni: att, sedan han på morgonen den 8 sistl. Febr. afhemtat penningarne på det bestämda stället, hade han haft dem förvarade i en skänk uti sitt boningsrum; att då hans hustru någon tid efteråt märkt, att han hade mera penningar än vanligt och tillfrågat honom, hvarifrån han bekommit dem, hade han uppgifvit, att han en längre tid insatt penningar på sparbanken, hvilka han nu lystat, för att dermed liqvidera åtskilliga skulder; att han uppgifvit detsamma för sin gesäll under ett samtal dem emellan om hans affärer för någon tid sedan; att hvarken hans hustru eller gesällen haft den ringaste kännedom om hans tilltag; samt att, då han varit i sällskap ute, han aldrig visat sig hafva mycket penningar, utom möjligen en gång under ett spektakel i vintras, då han varit särdeles upprymd och trakterat sina bekanta. På tillfrågan, huru han, såsom han i ett af de senare brefven uppgifvit, fått reda på att Johansson på aftonen d. 21 Maj besökt stadsfiskalen, uppgaf han, att han i sitt fönster sett, då Johansson begaf sig till stadsfiskalens bostad. Angående sina lefnadsomständigheter uppgaf Salmoni, att hans fader, Salomon Salmoni, som aflidit förl. höst, varit skollärare i Wist församling; att hans stjufmoder afhdit en månad före fadren; att hans rätta moder dog, då han endast var 2!, år gammal; att han haft 7 syskon, af hvilka 6 lefva och att S. är den yngste af sönerna, men har en syster, som är yngre; att han först kommit i lära hos bokbindaren Pettersen i Linköping, men åter vistats hemma i Wist ett halft år under det han bereddes till sin första nattvardsgång; att han derefter kom till bokbindaren de Broen i Stockholm, der han var i 52 år och kom år 1854 derifrån som gesäll till bokbindaren Born i Linköping, hos hvilken han konditionerade i 3 år; blef sin egen som näringsidkare 1857 och borgare 1859; att han gifte sig år 1855 och har med sin hustru 4 barn, af hvilka det äldsta är 9 år och det yngsta 2 månader gammalt; samt att han aldrig förut varit tilltalad och ännu mindre straffad för brott, hvilket äfven bestyrktes af prestbetyget, hvari uppgafs att han hade god kristendomskunskap och god frejd. Salmoni var, under det han afgaf berättelsen om sina lefnadsomständigheter mycket upprörd. Han förklarade vidare, att han djupt ångrade sitt brott, och anhöll att målet, sedan han nu afgifvit en sanningsenlig bekännelse måtte snart blifva afslutadt. Tillfrågad, om han af garlvaren Sundberg bekommit några penningar, förnekade han detta. Då hr Sundberg nu var bortrest, uppskjöts emellertid målet för hans hörande.