Göteborgsposten – 4 juni 1864, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Till poliskammaren hade från rådhusrätten i Alingsåäs ankommit förfrågan angående en derstädes för bedrägeri häktad person, hvilken sedan någon tid vistats i Alingsås och kallat sig David Moberg, men som under ransakningen uppgifvit sig heta Charles Möller, född i Bordeaux. För flera år tillbaka skulle denne Charles Möller ha varit på kontor här i staden, men sedermera begifvit sig till England, der han uppehållit sig tills i höstas, då han återvände hit. Efter någon veckas vistande härstädes försvann han från hotellet, utan att man visste hvart han tagit vägen. Han lärer då begifvit sig till Alingsås, der han, såsom förut nämnts, utgaf sig för att heta David Moberg och lefde på följande egendomliga slags bedrägeri: Han skref bref till en mängd här i Göteborg bosatte enkefruar — hvarföre han just vände sig till damer i denna ställning i lifvet, är ännu outredt — med tillkännagifvande att till Alingsås pr jernväg ankommit en stor packe eller låda adresserad till det fruntimmer han i hvarje särskildt bref vände sig till. Detta fraktgods hade han som kommissionär emottagit och utlöst, hvarföre han anhöll att få motse ersättning. Sändes ytterligare penningar för frakten från Alingsås till Göteborg, skulle han vidare befordra lådan. Dylika bref hade han utfärdat 26 d 27 stycken och flera af brefemottagerskorna hade skickat de begärda penningarne. Då emellertid intet fraktgods hördes af, läto de lurade enkefruarne höra efter i Alingsås, hvad den ifrågavarande Moberg kunde vara för en karl. På detta sätt blefvo bedrägerierna upptäckta, och Moberg alias Möller häktades. Äfven efter hans häktande, hade till Alingsås ankommit flera bref med penningar uti från vid näsan dragna enkefruar. Lyckligare än de första offren för den ovanliga industrien, tog dock den alingsåsiska rättvisan, i fiskalens skepnad, hand om dessa bref, så att rätta egarinnorna kunna vara säkra om att återfå hvad dem tillhörer. — Förre månadskarlen Bernhard Persson, numera nykterhetsvärdshusidkare, hade tills i thorsdags blifvit på skriftlig, af vittnen bestyrkt angifvelse af sin hustru Carolina inkallad till poliskammuren för det han flera gånger och senast d. 1 d:s på qvällen misshandlat henne så illa att starka blånader deraf uppkommit. Persson infann sig icke enligt kallelse och blef derföre, enär målet var af urbota beskaffenhet, införd i polisvakten då han straxt efter sessionens slut händelsevis passerade öfver torget. Målet hade emellertid blifvit uppskjutet till igår. Då detsamma uppropades inställde sig hustru P. med förfärliga blåmärken kring ögonen. Ett öfver hennes tillstånd utfärdadt läkarebetyg intygade, att hon måste ha fått flera våldsamma slag i ansigtet och hufvudet. Persson som öfver natten sutit i vakten infördes, och hustru P. fick nu berätta sin pinohistoria som i sanning var ganska upprörande. De båda makarne hade varit gifta i åtta år, af hvilka de sju första förflutit i endrägt. På åttonde året hade deremot P. börjat supa och under denna tid hade han flerfaldiga gånger misshandlat henne. Sista gången var d. 1 d:s på aftonen. Han hade då kommit hem rusig men lagt sig och sofva. Under tiden inkommo tvenne norska sjömän hvilka på nykterhetsvärdthuset, som är beläget N:o 9 Vallgatan, åto qvällsvard. Då dessa aflägsnat sig att P. sedermera uppvaknade, underrättade hustrun honom att de båda sjömännen varit inne. Persson, som måtte vara mycket svartsjuk och dessutom förmodligen gick i ett försvarligt bakrus, blef ursinnig öfver de båda norrmänaens besök, skuffade omkull hustrun, steg upp på hennes bröst, stampade hårdt derpå och bearbetade henne i ansigtet med knytnäfvarne. Flera gånger förut, bland annat Nysdagen i år, hade han under inflytende af rus och svartsjuka betett sig på ett lika barbariskt sätt. P. försökte väl neka till att ha slagit hustrun, ehuru han medgaf att han sista gången knuffat omkull henne; men tvenne vittnen intygade hustruns uppgifter. Mä