Göteborgsposten – 3 juni 1864, sida 3

len punkt, der våra fienders rofgirighet och n vår svaghet hålla hvarandra i jemvigt. Des neutrala makterna nämna Slien. De rättviir sans väktare, som nu sitta till doms öfver vårt sädernesland, gifva redan derigenom makten seger öfver rätten och uppoffra Danmark. Men se finnes det vil någon, som tror att det skall stanna härvid? Att de makter, som akta sin egen ära och den skrifna lagen så ringa, nu skulle med ens byta karakter och fasthålla vid en alldeles godtycklig punkt? Att de, som ej gripit till vapen, då Tyskland öfverföll det svaga Danmark, tillät sig skändligheter al alla slag, kränkte folkrätten, kullkastade fördragen och med hånfullt trots utmanade Europas allmänna mening, nu skulle göra nägot energiskt motstånd eller uttala maktens hotelse, derföre att Tyskland fordrade ett par mil mera af det olyckliga land, som skall lemlästas? Då amputationen väl är beslutad, hvad betyder då en tum mer eller mindre. Vi hoppas, att vår regering och Danmarks fullmäktige å konferensen skola på det kraftigaste och det bestämdaste motsätta sig detta sörslag, ty det leder till Slesvigs förlust och vår natiouala sjelsständighets undergång. Kunna Europas makter försvara kullkastandet af en ordning, hvilken är byggd på laglig rätt och rönt det högtidligaste erkännande, — nåväl, då mäkta vi icke att med våra svaga krafter upprätthålla den. Men om londonerfördraget skall öfvergifvas, om IIOIstoin skall upposfkras åt den tyska eröfringslusten, då bör likväl åtminstone Eidern erkännas för den oöfverskridliga gränsen och hela Slesvig bevaras åt Danmark, som det förutan ej har nog krafter att bestå som sjelfständig stat. I sitt tisdagsnummer yttrar Dagbladetbl. a. detta: Arsssöljden i danska monarkien hvilar på förutsättningen om, att det år 1852 tråstade arrangementet upprätthålles i sin helhet, och att integriteten derigenom bevaras; brister denna förutsättning, bryter Europa sitt för tolf år sedan gifna löfte om att erkänna den bestämda ordningen, så ramlar dermed hela byggnaden omkull, de närmare arfsberättigades afträdelseakter gälla icke mera, tronföljdslagen al d. 31 juli 1853 står icke längre vid makt, och konung Christian IX förlorar den rätt, hvarmed han d. 16 nov. f. å. besteg tronen, icke i konungariket utan i den danska monarkien. Skola kronans tyska undersåter göras till herrar öfver sitt öde, oafsedt fördragen och de statsrättsliga anspråken, då begära vi danskar samma rätt för oss. Vi vilja då äfven fritt råda öfver vår framtid och välja vår ställning. Vi hafva då rätt att bestämma hvilken vi vilja ha till konung, förutsatt att vi icke föredraga en annan statssorm än den monarkiska, och att afgöra, om vi vilja vara en sjeltständig statskropp eller möjligen söka ersättning för det försvagande, Europas våld förorsakat, genom att sluta oss till våra grannar, genom att ingå i tyska förbundet eller den skandinaviska unionen. Skall Tsjelfbestämmelserätten gälla för en del af den Thittills bestående danska staten, måste den säfven användas på hela territoriet. Förklaras fördragen och den historiska rätten för ogiltiga i Holstein och en del af Slesvig, äro de dermed upphäfda för det hela, och valet är stritt för alla. Hvad vi danskar skola välja, då vi bli fritt bestämmande om vår ställning, är en sak för sig, som vi nu icke undersöka; vi konstatera endast den rätt till fritt val, som vi erhålla i det ögonblick principen om lett folkligt afgörande användes på en del at Åstaten. -Fudrelandet förordar i sitt nummer för si tisdags heldre Sydslesvigs anslutning till I Holstein, än en fred, som lemnar den väsentliga frågan oafgjord. Danske artillerimajoren Kaufmann har på sin regerings befallning afrest till London, för att assistera de danska fullmäktige vid konferensen i afseende på de militära frågor, hvilSR —2oL—