Göteborgsposten – 3 juni 1864, sida 3

Danmark. Vi anse de ledande danska tidningsorgahernas yttranden i denna stund vara af den vigt, att särskild uppmärksamhet bör, åt dem :gnas. Dagbladet för i onsdags yttrar om konferensen sålunda: Så vidt vi här kunnat erfara, hafva förhandlingarne vid konferensens sammanträde d. 28 maj förlupit ungetär på detta sätt. De engelska ombuden framlade i sitt eget namn, lock helt säkert efter öfverenskommelse med Frankrike, det förslag, att Lauenburg, Holstein och sydliga delen af Slesvig intill Slien (den vestliga ändpunkten för delningslinien angifves olika) skola skiljas från den öfriga delen af monarkien, utan att något förslag tillsvidare gjordes angående detta lösryckta styckes framtida öde. De fullmäktige för Preussen och Österrike togo detta förslag ad referendum, i det de likväl genast förklarade, att en delning af Slesvig efter Slienlinien icke kunde på något sätt tillfredsställa Tysklands anspråk. De framställde äfven ett motförslag, hvilket gick derpå ut, att hela Slesvig, Holstein och Lauenburg skola utgöra en sjelfständig stat under den augustenborgske pretendenten. De danska representanterna togo äfvenledes det engelska förslaget ad reserendum (således icke förkastade det, efter hvad man hittills antagit) tills det sammanträde konferensen skulle ha den 2:dre juni, men utan att närmare yttra sig derom. Angående de neutrala makternas ställning har man endast gissningar. Frankrike antages vara den egentliga upphossmannen till det af Russell och Clarendon afgifna förslaget. Ryssland och Sverige-Norge skola vilja sluta sig till detsamma såframt det antages af Danmark-. Om dessa uppgifter, hvilka vi tro oss ha från pålitlig källa, tillägger Dagbladet, bekräfta sig, hafva dermed de farhågor, med hvilka vi motsett konferensen, i en sorglig grad bekräftats. De neutrala makterna öfvergifva londonerfördraget och följa PreussenÖsterrike i det skamliga törnekandet af ingångna förpligtelser. Det är ej allenast Frankrike, som dermed bryter en för få år sedan ingången europeisk traktat och dermed skapar sig ett nytt prwecedensfall för sina planer mot wienerfördragen. England, som ide starkaste ordalag proklamerat londonerfördragets okränkbarhet, följer nu de tyska makterna i deras ärelösa kränkning af ett gifvet ord. Ja, sjelfva Ryssland, som är mer än någon annan makt bunden vid arfföljdsordningen af år 1852, lemnar den i sticket, och våra vänner på andra sidan Sundet, hvilka i november sökte skygd bakom nämnda fördrag, håller jemn lunk med de andra. Men ej nog med att man sålunda beröfvar den danska konungen en stor och betydelsefull provins, gör man äfven samtidigt ett hänsynslöst ingrepp i Danmarks rikes gamla statsrätt. Slesvig, som från urminnes tider varit ett danskt land, i hvilket arfsföljden i nära halftannat århundrade varit bestämd secundum tenorem legis Regice, — Slesvig drages med in i denna upplösningens Malström, och man skär obarmhertigt i detta lefvande kött, för att finna det ställe, der Tysklands lystnad tillsvidare kan vara mättad. Det är numera på konferensen i London icke tal om rätt. Hvarje historisk och folkrättslig ståndpunkt, hvarifrån Tysklands våld skulle kunna visas tillbaka, är uppgifven, och frågan är nu endast om att finna