Göteborgsposten – 3 juni 1864, sida 1

— — W — — då vägen var jemn, än knogande uppför en backe och än kringspridande sig likt fragmenterna af en exploderande armstrongsbomb. Angenämt är det att fundera på innehållet af de matkorgar som så omsorgsfullt blifvit upppackade på taken af cabkerna eller inproppade i vagnsfickorna på familjeskåp af alla slag. Angenämt är att bevittna den förtrolighet och det ömsesidiga goda förstånd, som växer för hvarje mil at färden, ressällskapet må nu bestå af 4 eller 40 personer; och angenämt skulle det vara att lyssna till melodierna från de framför en tågande musikanterna, om det icke alltid förhölle sig så, att den individ bland dem som blifvit utrustad med det sämsta öra för musik alltid blifvit utvald att spela det mest bristsälliga bland tillgängliga instrumenter. Angenämt är det att emottaga vänliga nickar af åskådare, som man passerar och hvilka tydligen önska att äfven de voro stadda på väg till Derby; och då någon qvinlig hand, under ett leende från egarinnan, i er egen sticker ett papper, som ni sedermera finner vara en religiös uppsats, en traktat, så tänker ni det gifvarinnan hyser den vackra önskan att ni midt under er glädje ej må lemna ur sigte allvarsamma saker. Men angenämt är det visst ej att vid en krökning af vägen möta tvenne män bärande ett slags ställningar, på hvilka äro uppklistrade affischer innehållande gudeliga tänkespråk och förmaningar, tryckta med de brokigaste färger, under det att till på köpet en af dessa män hvarje half minut utropar sentenser sådana som ilifvets vädjobana är kort?; Vägen utför branten är lätt o. s. v. Hos vissa personer förvandlar sig religionen till en allt beherrskande lust att tillägga sin nästa de möjligast sämsta motiver; och detta tycktes just vara fallet hos ofvannämnde herrar. Men allt detta är blott tilldragelser under vägen. Den svallvåg af menniskor, som redan tidigt på morgonen den 25 Maj började rulla ut från Londons och ännu då klockorna gålvo signal till kapplöpningens början krälade uppför backarne intill platsen för högtidligheten, kan aldrig beskritvas. Om det varit möjligt att hela denna lefvande massa kunnat petrificeras, kunde en sådan beskrifning varit möjlig i detalj, eljest icke. Den syn som väntar åskådaren, då han kommer ut till the Downs är alltid storartad. Den stora vågiga slätten, omfattad af kapplöpningsbanan i hästskoform, är till största delen betäckt med en oerhörd menniskomassa, här och der afbruten af barrikader af vagnar, ställningar, läktare etc. Den gröna marken tittar blott fram på ställen der ingen fördelaktig utsigt kan fås. Utefter kapplöpningsbanan ligga hus eller rättare sagdt tält, och på centralbyggnaden svajar engelska flaggan högt i luften. Alla dessa ställningar och läktare äro så fulla de kunna bli — så fulla, att många som köpt biljetter till dem, men finna det vara en nästan lika svår process att se i dem som att andas derstädes — frivilligt draga sig tillbaka och taga sin plats bland trängseln derutanför. Det är en besynnerlig jemlikhet, som kapplöpningsmaniens frimureri medför. De stoltaste medlemmar at den stoltaste aristokrati passera förbi eller knuffas med den minst renlige bland den engelska mobben. Visserligen kan, då kapplöpningen börjar, den senare icke intaga de platser, hvilka stå öppna för den förre; men tills dess stå de på en fot af fullkomlig jemlikhet. Likartad smak och samma ändamål ha fört dem tillsammans, åtminstone för denna dag, och ingendera erfar någon känsla af att de ej äro jemngoda. Men klockan är två och det är hög tid att passa på och bese hästarne samt bilda sig ett begrepp om deras ömsesidiga förtjenster.