Göteborgsposten – 2 juni 1864, sida 2

— I detta fall ers höghet, sade Osmany, är det mig ; omöjligt tillfredsställa ers höghets nyfikenhet. ; — Emellertid . . . — Det är icke min hemlighet, ers höghet. — Men, sade prinsen, som föll ur den ena förvanmgen i den andra, vet ni väl att jag är bortskyldig sextusen pund? — Ers höghet är nu ej skyldig dem längre. Prinsen reste sig: — Min herre, sade han, om parlamentet betalte mina skulder, skulle jag ej finna något opassande deri; men ett sällskap som vill förblifva okändt .. tala, förklara er, hur skall jag förstå detta? — Min furste, svarade Osmany, om jag en dag infinner mig i S:t James-palatset och begär att få tala vid ers höghet, skall ers höghet då mottaga mig? — Jag skall mottaga er! — Nåväl! en dag (hvilken vet jag ej) skall jag infinna mig i S:t James och fordra priset för den obetydliga tjenst jag i dag gjort ers höghet. ö Då prinsen rynkade ögonbrynen tillade Osmany: — Må ers höghet lugna sig, den tjenst jag kommer att begära, skall hvarken sätta er heder eller pligt i fara. — Min herre, svarade prinsen, göm dessa skuldsedlar; jag vill blifva er gäldenär ända till den dag då jag hållit det löfte jag i dag gifver er. Osmany bugade sig. — Jag har blott en nåd att anhålla om.