Göteborgsposten – 1 juni 1864, sida 1

— — Ä Ä — vårt godkännande gifva den något sken af laglighet. Låtom oss derföre med sasthet försvara vår rätt och akta oss för att genom en brottslig svaghet sjelfva förråda vår egen sak. Man skall i alla fallicke ostraffadt tillåta våra fiender bemäktiga sig den arfvedel, som utgör föremålet för all deras lystnad; historiens omutliga rättvisa skall ej lemna ett dylikt attentat ohämnadt och liksom Polens delning skall Danmarks sönderstyckande tynga som ständigt agg på Europas samvete. Om vi beflita oss att under protest och med reservation hålla oss på afstånd från denna sak, skall kanske en dag komma, då vi åter kunna göra våra rättigheter gällande, rättigheter, som man visserligen kunnat misskänna, men hvilka vi för vår del aldrig skola ha uppgifvit. Detta yttrande angifver för oss tillräckligt den hållning Danmark har å sista konserenssammanträdet iakttagit och fortsarande kommer att iakttaga, om man vill mot dess vilja och möjligen äfven utan dess hörande genomföra ett delningsförslag, som hotar att blifva ett dödshugg åt detsamma. Det kan väl antagas för temligen sannolikt, att de tyska makterna skola godkänna bemedlingsförslaget om Slesvigs delning, alldenstund det är uteslutande gynsamt för dem, och derigenom de sacto ett mål ernåtts, hvilket de länge eftersträfvat. Men Englands trolösa regering, som steg för steg drifvit Danmark mot undergången, har i detta afseende sallit i sin egen snara. Egoismens bindel har förhindrat den från att se groparne. Det är nemligen troligt, att hrr PalmerstonRussell förespeglat både sig sjelfva och andra (namneligen konung Christian sjelf, som nu måste vakna ur sin villsarelse att bygga på England), att delningen af Slesvig icke skulle bli af några vidare följder, emedan man alltid skulle på underhandlingens väg kunna uppnå personalunionen mellan hertigdömena och Danmark, och sålunda konung Christian alltid bibehållas vid sitt innehafvande samt Danmarks integritet till bokstafven derigenom varda bevarad i enlighet med londonerfördraget af år 1852. Men väl vetande att England ingalunda skall gå i något krig — om ej mäktiga händelser, ännu icke af de styrande påaktade, skulle inträffa — ha de tyska stormakterna, i likhet med förut Förbundet, frisagt sig från öfverenskommelserna af 1851 och 1852, hvarigenom de äfven blifvit qvitt tvånget att fasthålla vid Christian IX som hertig af Holstein och Slesvig (eller åtminstone Sydslesvig). Nu flytta de fram augustenborgaren, hvilken i denna stund understödjes af Osterrike, Preussen och hela det ötriga Tyskland, samt af befolkningarne i Holstein och en stor del af Slesvig. Bundet af omröstningsprincipen, kan Frankrike icke vägra Tysklund att vädja till nämnda befolkningar, huruvida de vilja lyda under augustenborgaren eller under Christian IX — och England, ja, England går ej i något krig, hvarföre alla dess braskande pappersdrakar, som det utskickar i form af noter, utöfva platt ingen verkan. Skulle befolkningarne i Holstein och Sydslesvig haft att välja mellan en anslutning till det reaktionära Preussen eller en personalunion med det öfriga Danmark, är det temligen troligt, att den senare föredragits, ty alla Preussens intriger, att bereda stämningen för sig, ha misslyckats. Men augustenborgaren blir alltid en vasall under Preussen, isynnerhet som hans ställning till Danmark måste enligt sakens egen natur bli fientlig — och Preussen har härigenom vunnit ett stort steg för sina planer: Danmarks försvagande och en vasall på Slesvigholsteins tron. Visserligen heter det, att de neutrala makterna förbehålla sig att Kiel blir en neu