Göteborgsposten – 28 maj 1864, sida 1

stra funderingar, tröstlösa perspektiver, detld ler! torde någon läsare här utbrista; men —In svara vi — hvad kan man väl vänta af en sse sommar, som gör sitt intåg med snöfall. Snö-v fall? Ja, sistl. söndags morgon kl. 3—4 upp-se vaktades vi verkligen med ett snöfall, visser.ti ligen i miniatyr, men dock ett snöfall. Nilö observerade det icke ni, som vid det laget si helt säkert låg nerkrupen i er varma båädd su ech drömde om vestanflägtar, färsk potatis och ss mera sådant; men under tiden snöade det,lg det är säkert det, stadens nattoch tornvåk-s s tare kunna bevittna det — n. b. om de vorols vakna. S Det gifves som bekant minga slag afsg månsken, ifrån det romantiska silfverskimmer, som den kyska Luna sprider, vare sig nu att hon en vacker natt speglar sitt bleka, men h intressanta ansigte i den lugna insjön, det i majestätiskt lugn hvilande hafvet eller våra t pittoreska hamnkanaler, ända till de förrädiska ljusglimtar, hvilka gunås, alltför tidigt i våra h dagar bruka uppenbara sig på det yttre af våra unga dandies lockiga eller rakhåriga hjessor. Man har äfven hört talas om någonting, som kallas för polismånsken och ett sådant råder för närvarande nattetid på våra gator. Men i tisdags afton uppträdde månskenet under en alldeles ny form, som man skulle kunna kalla artificielt tornväktare-månsken, ithy att det kom mången att misstänka det en stark vådeld utbrutit någonstädes på långt afstånd från staden. Det är i Mölndahl eller i Fässberg, — ett ridande bud som ditsändes, omförmälte dock, att i Mölndahl var allting lugnt. Kongsbacka brinner! hette det derefter, unga och gamla, män och qvinnor, bördiga från den orten, tänkte med dystert sinne på Warbergs, Kongelfs och Ronnebys öden; slutligen svepte dock natten sin slöja öfver skådespelet i naturen och oron i menniskohjertat, och när onsdagen slutligen randades ertor man, att alltsammans endast varit blindt allarm, ett spratt af den hederliga månen, som förmodligen tilltrodde sig kunna narra vakthafvande officeren i högvakten att, som det lärer ha inträffat för många år sedan vid ett liknande naturfenomen, låta affyra larmskott. Nästa gång Luna skulle vilja roa sig med ett dylikt skämt, torde hon emellertid vakta sig för 12 S i den af stadsfullmäktige godkända Nya Brandordningen, hvilken stadgar att om okänd eller för mindre trovärdighet misstänkt person å högvakten gör anmälan om inträffad eldfara, qvarhålles han i vakten, till dess visshet om riktigheten af hans anmälan erhållits. Traratta trararatta! Dessa ohyggliga trumpetstötar, hvilka kommit mängen beskedlig och om en god nattro angelägen borgersman att spritta upp ur den stilla slummer som ändtligen infunnit sig efter larmskottens absolverande, äro nu, tack vare stadsfullmäktiges beslut, för alltid borttagna bland brandsignalernas antal, hvarjemte en mängd signaller med färgade lyktor, angifvande de olika platser, hvarest eld utbrutit, blifvit fastställda. För närmare inhemtande af dessa, äfvensom en mängd andra mer och mindre intressanta sdetaljer, hänvisa vi stadens tornväktare och sandra som böra och vilja intressera sig derföre till ett noggrannt studium af sagde nya brandordning. Ach, welche Lust Soldat zu sein, sjunger Georges Browni Hvita frun, men så tyckte singalunda de 6 ynglingar, hvilka hoppades att som hastigast kunna slinka ifrån både mönstringen och beväringsexercisen för innevarande är. Men rättvisan har Argusögon, n. b. när hon vill, och en vacker dag hemtades (junkrarne med laglig handräckning och anmodades att begifva sig till land-kansliet, der de erhöllo en skarp tillrättavisning och sig till straff och androm till varnagel, istället för att beordras till exercis på IIeden, fingo den hugneliga underrättelsen, att deras militäriska upptuktelse skulle komma att ske på Backamo. Det berättas som särdeles komiskt, när den ene af de i sina förhoppningar gäckade greps på bar gerning, just då han på biljarden höll på att lägga i ordning bollarne till en pyramid. Med större delen af ryggen presemterad åt dörren låg han, intet ondt anande, sysslande med biljardbollarne, då han plötsligt kände sig obehagligt tangerad at en kraftig hand och hörde de för ett sjukt samvete skakande orden: Se der, ha vi ändtligen gunstig herrn! Och när han helt skakad såg upp, stod det oblida ödet, den nakna verkligheten, i skepnad af ett par prydliga poliskonstaplar framför honom. Åtskilliga medlemmar af det väntade tyska operasällskapet ha hitsändt sina resp. fotogrammer, och bland dessa primadonnan fru Clara v. Moser och tenoren hr Pischer. Fru v. M. har att döma af porträttet ett vackert och intelligent yttre, som icke så obetydligt I påminner om fru Zelma Hedin, och hr Fischer sser så hygglig ut, att man känner sig frestad satt tillropa honom ett välkomnande: Norjens!