Göteborgsposten – 27 maj 1864, sida 2

inse nödvändigheten att dölja sig under dagen och endast resa nattetid. — Hvart skola vi taga vägen? hade Lionel frågat. Zigenerskan hade räsonnerat på följande sätt: — Min oukel, Roger och alla zigenarne skola vända upp och ned på hela England, för att återfinna oss. Den enda trakt, der de sakert ej skola tänka på att söka oss, är, denna vrå af Skotland, der mrs Celia egde ett hvitt hus omgifvet af en äng. Det är sålunda dit vi skola fara. Hon yttrade till Lionel: — Vi återvända till det hvita huset. — Ni har rätt, min högtälskade, svarade den förälskade kaptenen. Den vördnadsvärde Kilworth, som är prest i angränsande församling, skall utan svårighet för ena OSS. Emellertid drog Lionel en suck. — Hvad tänker ni på? frågade miss Ellen. — Jag tänker på min stackars mor, svarade Lionel. — Oh! vi skola snart återse henne, sade hon; så snart vi ställt Gud emellan oss och den omätliga ärelyst naden hos min onkel, hvilken som ni vet utöfvar ett be klagligt inflytande öfver er mor. De tillbragte dagen dolda i ett hotell i Hertford. P: aftonen begärde Lionel posthästar. Följande morgon stan nade deras vagu vid det första huset i en liten by son låg på nära fyratio mils afstånd från London. Värdshus värden, som höll posthästar stod på tröskeln till huset. — Holla! hästar! utropade postiljonen.