Göteborgsposten – 27 maj 1864, sida 1

— Ah! förlåt, sade Roger, hvars ögon guistrade, jag förbjuder er att yttra något tvifvel härom, ända till den stund då ni kan bevisa England, att era beskyllningar ega grund. Dessa högdragna ord gjorde baroneten ursinnig. Han förde handen till sin värja och yttrade: — Jag skall väl veta tvinga er ... . — Min herre, svarade Roger kallt, en värjstöt bevisar ej mycket. Det är till och med sannolikt, att om vi korsa klingor, det blir jag som kommer att döda er, och då skall ni ha beröfvat Lionel sin ende beskyddare. Af dessa ord lugnades baroneten, som genom förtrollning. Roger fortfor: —Jag är ung, man säger att jag är tapper, och England får krig ... hvem säger er, att jag ej första dagen blifver dödad i spetsen för mitt regemente? — Ursäkta mig, sade den gamle gentlemanen, men jag vill ej råda Lionel att vänta på denna slump. — oOch jag, min herre, svarade Roger, ser att det ej gifves något sätt för oss att förstå hvarandra. Ni önskar striden, ni skall få strid. — Må ske, sade sir Robert. — Ni har orätt, sir Robert Walden. — Man har aldrig orätt, då man lyder sitt samvetes röst, svarade baroneten. — Sålunda är det krig? — Ja. — Ni skall i parlamentet påyrka zigenarnes fördrifvande?