Göteborgsposten – 26 maj 1864, sida 3

— 1 I101IIISO UIUMLIVYGA UV PYU — nat sig på agenter för att utvandra till Amerika. Från Stavanger afgingo nyligen 388 emigranter. — Damerna i Trondhjem ämna att öppna on bazar för att anskatfa understöd åt de genom kriget lidande danska familjerna. Danmark. De danska tidningarne förklara, att det måste anses som säkert, att Danmarks representanter å konferensen redan vid sista mötet förklarat sig ej kunna ingå på de af tyska makterna framställda fordringar, och att således dessa icke af danska gesandterna mottasits ad referendum. Morning Herald anmärker härvid: Osterrike och Preussen hafva förklarat, att de genom kriget anse sig befriade från de i londonerfördraget ingångna förpligtelser. Danmark vill å andra sidan åter endast underhandla på grundval af detta fördrag. Representanterna skola vid nästa sammanträde förklara om deras regeringar fasthålla vid dessa åsigter. Om ömsesidiga eftergifter icke göras, blir hvarje vidare förhandling inom konferensen gagnlös. -Morning Post tillägger i afseende på samma ämne: En månad (för vapenhvilan) är en mycket kort tid, och då de fullmäktige endast sammankomma t-enne gånger i veekan, kan det mycket väl hända, att de icke på fyra veckor uppnå sitt mål, om de än aldrig så lifligt önska att komma dit. Vi kunna dock med säkerhet betvifla, att en sådan önskan finnes. De tyska makterna skulle troligen vara villiga, att afhålla sig från ytterligare fientligheter, om hertigdömena blefve införlifvade med Tyskland. Men på detta vilkor kunna hvarken de neutrala makterna eller Danmark gå in. Vi ha aldrig gjort det till någon hemlighet för allmänheten, med hvilka svårigheter konferensen har att kämpa och vi varna den ännu en gång mot att hysa alltför förtröstansfulla förhoppningar om en lösning genom dess förhandlingar, emedan alltför afvikande meningar råda hos medlemmarne. Det skulle vara dåraktigt att säga, det Österrike och Preussen icke veta, hvad de vilja; men deras uttalanden om, hvad de påtänka, hafva så ofta skiftat, att det är förlåtligt, om tvifvel finnas angående deras verkliga afsigter. Den tidpunkt är emellertid kommen, dä de måste askasta masken. Ett slående bevis på att man har föga att vänta af konferensen, säframt det icke skulle lyckas fredsvännerna quand mme, hvilka sätta det ögonblickliga lugnet framför allt, att åstadkomma en förlängd vapenhvila, är hr v. Bismarcks förut omtalade note till preussiske gesandten i London. Densamma är nu i dess helhet offentliggjord, hvilket bevisar, att preussiska regeringen vill, att den skall uppfattas som en statshandling, den der Europa bör fästa afseende vid. Den hade i annat fall aldrig kommit till den stora allmänhetens kännedom, derom kan man vara öfvertygad. Vi meddela den emellertid här fullständigt: Berlin d. 15 Maj 1864. Alldenstund man kan förutse, att frågan om de tvenne tyska makternas ställning till londonerfördraget af 1852 skall bli diskuteradt under de förestående konferenssammanträdena, finner jag mig föranledd till följande anmärkningar angående denna sak. Intills konung Fredrik VII:s död kunde de tyska makterna vänta, att kronan Danmark skulle hålla de till dem ingångna förpligtelser, och att härigenom samt äfven genom ett framläggande af tronföljdslagen för hertigdömenas ständer den af londonerfördraget påtänkta arfsföljdsordningen skulle blifvit lagligt stadfäst, innan ännu ett tronskifte kunde väntas inträda. Med konungens död omintetgjordes ej allenast denna förväntan, utan efterföljaren å danska tronen tillkännagaf äfven genom kungörelsen af d. 18 nov. genast, att det var hans afsigt att ej uppfylla dessa förpligtelser. Preussiska regeringen har härefter ofördröjligen fästat uppmärksamheten vid det nära sammanhanget mellan nämnda förpligtelser och den åsyftada tronföljdsordningen — jag behöfver bl. a. endast hänvisa till min skrifvelse af d. 23 nov. — och upprepade gånger förklarat, att hon hädanefter måste anse sig berättigad att ej längre anse 1852 års förslag bindande för Preussens del. Att hon ej genast uttalade sitt utträdande derifrån, föranleddes endast af hänsyn till de öfriga makterna och i den förhoppning, att Danmarks eftergifvenhet och återkallandet af det begångua traktatsbrottet skulle återupprätta de nödiga förberedande vilkoren samt möjliggöra fredens bibehållande. Tillochmed sedan detta hopp tillintetgjorts, alldenstund med d. 1 jan. den traktatstridiga konstitutionen för Slesvig ej allenast icke återkallats, utan tillochmed trädt i kraft, hafva de 2 tyska makterna ännu icke velat begagna sig af sin rätt. De ha ännu i det ögonblick, då Danmark tvingat dem till krigiska åtgärder, genom depeschen af d. 31 jan. 1864 förklarat, att de icke hade för afsig, att angripa danska monarkiens integritet. Men de ha derjemte uttryckligen förklarat, att de genom Danmarks fortsatta hårdnackenhet(!) skulle kunna bli tvungna till uppoffringar, hvilka skulle göra det till en pligt för dem, att uppgifva kombinationerna af 1852 och skrida till öfverenskommelse om en annan ordning med de makter, som undertecknat londonerfördraget. Detta fall har nu fullständigt inträffat. Danska regeringen har till det yttersta drifvit sin hårdnackade vägran samt fortsatt till sista ögonblicket det väpnade motståndet. Efter allt hvad som nu skett kan k. preussiska regeringen på intet sättslängre anse sig bunden af de förpligtelser, som hon under d. 8 maj 1852