Göteborgsposten – 26 maj 1864, sida 1

A WWA ä — — som önskade de att hvad som bör ske, skall ke snart, ty det närvarande tillståndet kännes olidligt. Plötsligen höres under den allmänna domningen ett mullrande, molnen äro öfvermättade med elektricitet, och ovädret brister ut. Då detta är slut, har allting ett annat utseende. Vinden blåser ren och sval, luften är rensad, de lefvande varelserna andas lättare, ängarnes blomstermatta har en friskare färgprakt, såglarnes flykt är snabbare — kortligen, den nyss ståndna naturrevolutionen — om ett sådant uttryck kan här begagnas — har födt ett nytt sakernas tillstånd: naturens krafter arbeta nu med föryngradt lif och friskt är blodomloppet. Det går till på samma sätt inom andens verld: denna har sina åskor såväl som naturen. En skiljnad är, att dessa för sin urladdning behöfva längre tid; men så är ock andens lif evigt, då förgängelsen är betecknande för naturens. Tidsanden har den riktning, som är nödig för mensklighetens utveckling på framåtskridandets, på civilisationens och förädlingens bana. Men motståndskrafter upptorna sig emot honom vid den horisont, som här utgöres af tidehvarfvets begränsning. Luften inom andens verld börjar att kännas tryckande och qvaf. De moraliska instinkterna, hvilka beteckna folkens lifsfriskhet, slappas, liksom de vanliga lissfunktionerna hos de lefvaade varelserna under åskväder i naturen. Tröghet och dåsighet förmärkas inom samhällena, men äfven en allmän oro. Somliga vilja ej veta af det oväder som nalkas; de dölja sig derföre i den djupa skugga, som gamla fördomar, inskränkta, förut fattade meningar kasta ifrån sig, de knyta bindlar för ögonen, för att slippa se de bländande blixtarne, eller borra ned sina hufvuden i tröghetens och indifferentismens kuddar, de skulle vilja sky sjelfva anden, de skulle vilja förneka honom, blott för att slippa höra det väntade, fruktansvärda tordönet. Andra åter djerfvas se bakom ovädersmolnen, på erfarenhetens förvissning grunda de sin förutsägelse om ett nytt sakernas tillstånd efter ovädret, ett nytt samfund, som är en mera passande boning för tidsanden, än den förut varande, hvilken länge hotat att falla genom sin egen tyngd och hvars stöttor sjelfva äro för murkna och maskstungna att törmå uppbära byggnaden. De angitva för andra hvad som skall stunda, några hänvisande på hvad förflutna tiders häfdeböcker veta att förtälja om likartade fall, andra djerft frammanande ovädret. Detta bryter ock löst till sist, för att i sin ordning lemna efter sig en rensad luft, friskhet och fägring inom andens verld. Just dessa våra egna dagar ha förunnats bli vittnen till någonting dylikt. Mäktig är den riktning tidsanden tagit. Den omfattar alla grenar af den menskliga andens verksamhet, en omständighet som betecknar något annat, att vi äro stadda på sjelfva gränsen till en ny era, ett nytt tidehvarf, att vi äro på vägen från gamla fördomars egyptiska fångenskap till det förlofvade landet, der der det skall bli en kommande generation ljufligt att bo, der nya andens utsäden göras och nya, mogna skördar uppskäras, för att i sin ordning åter lemna gödningsämnet till en ny växtlighet. Det kännes nu qvaft i luften, det har varit det redan länge nog, och denna tryckande atmosfer har utöfvat sin vanliga inverkan på tolken, hvilkas moraliska instinkter den foörslappat. Detta har förmärkts och förmärkes ännu mest inom den politiska verlden, der alit kännes så qvatt och hämmande andehemtningen. Askmolnen, som nu föreställas af de re