Göteborgsposten – 26 maj 1864, sida 1

—————— den här förtryckte väntade sig i någon af de nio himlarno ersättning för sina vedermödor på jorden genom saligheten, hvilken dock endast kyrkan, på grund af den makt Kristus i löseoch bindenyckeln förlänat densamma, kunde bereda honom, ty hvar och en var i och för sig sjelf för:jent af helvetet. kortligen, det var genom en sådan dualism kyrkan grundade sin makt. Men förf. bevisar nu, att denna dualism härstammar från despotismens land, från den trakt der herrskaren är allt och folken blott hans viljolösa redskap, från Orienten, och närmast från Persien, hvars Zoroasterslära dock icke gick så långt som medeltidens katolicism, att antaga det ondas evighet. Af förf:s räsonnemang framgår, att han anser denna dualism med dess eviga straff, dess helvete, som skall uppsluka alla, dem ett gudomligt godtycke ej räddar derifrån, hvila på en ofri grund, som sätter makten öfver personen och i sin konseqvens blir auktoritetstrons ställande öfver förnuftet och forskningen. Så var det i medeltiden, då mörker rådde öfver folken och landen, då menniskovärdet var sjunket till sitt minimum, då ebb var i bildning och konst, då, kortligen, natt hvilade öfver andens verld, tills slutligen kätteriet bröt en remna i muren, genom hvilken en stråle från solen spred ljus i det unkna hvalf, der en lysten hierarki velat för alltid begrafva den grekiska bildningen och med sin auktoritet qväfva den fria personligheten. Hr Rydbergs uppsats är hufvudsakligen af historiskt intresse, men den är ock, hvad han sjelf säger, praktiskt varnande; ty den angitver, hvart hierarkien gick under medeltiden, och visar genom en helt naturlig analogi, hvart den skulle föra, om den åter tillvällade sig makt öfver sinnena, eller om mensklighetens utveckling i riktning mot sfrihet och upplysning plötsligt skulle hämmas. Man finner här äfvenledes tydligt, i hvilket nära samband de yttre politiska företeelserna stå till strömsättningen på djupet. Ofrihet deruppe blir för längre eller kortare tid äfven ofrihet dernere. En med sig sjelf harmonisk och klar ande, hvilken skådar enheten i mångfalden och i det nära betraktandet af denna enhet höjer sig öfver mångfalden, genom sin närhet till Gud frigör sig från bundenhet vid en stillastående natur och i stället ser äfven i den en harmonisk lek af sig alltmera fullkomnande krafter, en ulveckling från lägre till högre, en sådan ande kan ej öfverensstämma med ofriheten, han kan ej fördraga densamma. Han måste röra sig i den fria statstormen, han måste ha solljus, lif och glädje omkring sig, han bekransar sig med blommor och vänder sig ifrån det blodiga gisslet, han ser målet för alltings tillvaro i hvitt och ej i svart, hans ledsagare är ej en annan likes tro och fromhet, hans vägvisare är hans eget förnuft, hans medvetande att det utgått från ljusets urkälla och således sjelft är, om ock ringa, ljus, hans derföre fasta tro på Gud, källan, och på det godas evighet. Om således en alltmera utvecklad, sansad och förståndig frihet är innehållet af folkens strärvan, kan den ej låta sig förenas med ett återvändande till medeltida kyrkliga föreställningssätt, lika litet som den skall medgifva en verldslig makts öfvermyndighet. Långtifrån att böra motses med bäfvan, kan den mullrande åskan helsas med glädje. Då det väl kan anses otvifvelaktigt, att den presterliga hierarkien, den kyrkliga myndigheten förlorat sitt uteslutande välde öfver menskligheten, åtminstone för slera kommande sekler, skall ej heller en rå verldslig despotism kunna i längden undertrycka folken, makten den fria personligheten. Vi helsa derföre med glädje hvarje AEA,