Göteborgsposten – 24 maj 1864, sida 2

hotel Asburthon. Lionel var halft tokig af smärta. Hans pligtkänsla erinrado honom emellertid om att han hado tjenstgöring under dygnet, och att han kl. tolf på natten borde aflösa kapten Hardy i kasernen. Han hade då i tjenstgöringen sökt en slags aftedning från sina sorgliga tankar. Än hade han förtroende till Roger, än misstrodde han honom och frågade sig om ej hans bror var i hemligt förstånd med miss Ellen för att bedraga honom. Denna sista misstanke tog ett sådant välde öfver hans sinne, att han gick ända derhän att tro, att Roger låtit bortföra miss Ellen. Den unge officern satt inne på sitt rum med hufvudet i händerna, plågad af svartsjukans qval, och vände knappt på hufvudet då soldaten inträdde, ty han trodde att man kom i och för någon tjensteangelägenhet. Men vid miss Ellens namn rusade han upp och störtade ut i ögonblicket. — Ni! ni! utbrast han, i det han med hänförelse fattade den hand miss Ellen räckte honom genom vagnsfönstret. — Ja, jag! svarade hon i upprörd ton, jag som är förlorad, om ni ej kommer till min hjelp! Hon tillade: — Kan ni aflägsna er? — Ja, om jag sörbereder en af mina kamrater och beder honom öfvertaga min tjenstgöring. — Skynda er då, sade hon, ty minuterna äro dyrbara! Corts.)