Göteborgsposten – 24 maj 1864, sida 2

— Till åkungliga dragonernas kasern! sade hon till kusken. Miss Ellen erinrade sig att Lionel borde vara i tjenstgöring. Af skiltvakten erfor hon också verkligen att den unge officeren anländt vid midnattstiden. — Kan jag få tala vid honom? frågade miss Ellen; det rör saker af högsta vigt. — Ni kan ej få inträda, sade soldaten, men ni kan skrifva till honom. — Det behöfs blott att säga honom mitt namn. Skiltvakten gläntade på dörren till rummet der vaktsoldaterna sofvo på sina fältsängar. Han kallade på en, hvilken straxt kom ut. — Min vän, sade miss Ellen, vill ri säga kapten Lionel, att miss Ellen Walden behöfver träffa honom i ögonblicket. Hon lade en krona i hans hand, och soldaten gick. Fem minuter derefter ankom Lionel och uppgaf ett glädjerop då han kände igen henne. — Ah! sade hon för sig sjelf, han vet ingenting! Lionel hade lidit oerhördt sedan morgonen. Först hade han väntat på Roger i hotel Asburthon, men Roger hade ej kommit tillbaka; men vid middagstiden hade han skickat följande lakoniska biljett till sin bror: — Jag är miss Elen på spåren. Den stackars unge mannen hade tillbragt dagen med att löpa från hotel Walden till sin mors hus, från hotel Asburthon till dragonkasernen. Natten hade inbrutit, miss Ellen hade ej återkommit till hotel Walden, Roger ej till