Göteborgsposten – 24 maj 1864, sida 1

igheter emot den starkes anspråk, upphört, ch verlden har blifvit kastad tillbaka till näfättens gamla goda tider, hvilken rätt ett årundrades bemödanden gått ut på att utplåna. )en förödelse, som Ludvig XII anställde i Paatinatet var ej mera fullständig än den tyc-) es bli, som nu pågår i Jutland. Invasionen Danmark är ett verkligt eröfringskrig från orna dagar och skall utföras äfven om fienlen blott skulle vinna ett obefolkadt land; men illochmed denna törfärliga gräns för grymheen har Ryssland öfverskridit. Det har med serådt mod från dess fädernesland förjagat en ation, hvilken den just nyss underkufvat. Tchercossiens tre stora folkstammar, den enda race nom Europa bland hvilken de fysiska egenskaperna allmänt finnas utbildade till en fullcomlighet som eljest endast utmärker små olkklasser, hatva efter en oerhörd kamp för beroende blifvit tvingade att underkasta sig, och dervid har regeln ve victis — ve de besegrade — blifvit tillämpad så förfärligt att lessa bergsboar i yttersta förtviflan tagit sin illflykt till Turkiet. Ofvergifvande sina hem och sin egendom, sina traditioner och förhoppningar, ha de tre stammarne, uppgående säges det till ett antal af 300,000 personer, skyndat ned till Svarta hafvets stränder och bönfallit turkarne om passage öfver till någon af de många trakter som blifvit ödelagda under musselmanska regimen. De få tillgängliga skeppen kunna icke taga ombord alla de flyktande, ehuru fartygen fullpackas will den grad, alt asiatiska mödrar ombord måste föda sina barn offentligt och en tredjedel af det menskliga fraktgodset aflider under resan. Och bakom alla dessa fasor sitter på stranden qvar hungrande menniskomassor, hvilka anropa himlen om den död hvilken väntar dem ombord på skeppen, såsom långt att föredraga framför det ryska herraväldet. Men Ryssland betraktar fullkomligt känslolöst skådespelet, emedan det vet att i Tcherkessien liksom i Polen är allmänna opinionen icke en exekutiv makt, att väldet tillhör bajonetterna och att bajonetterna äro på dess sida. Ryssland behöfver landet, den militäriska positionen, icke folket. Detta är besegradt — ve victis heter det åter igen; låt dem gå, och om de göra det, skall ju Pharaos sömn bli mindre oroad af tanken på vedergällning? Tappra män massakrerade obeväpnade emedan de stridt tör sin frihet i ordentlig batalj, en nation efter vetenskapens reglor frånröfvad frukterna af århuadradens flit, en hel race flyende för svärdet ur sitt eget land — allt detta har tilldragit sig på en enda vecka och tyckes bevisa, att verlden för hundrade gången tror det styrkan är den yttersta lagen. Vare det så; ty då de laglösa resa på sig, beväpnar lagen sig sjelf, och då det goda alltid är nödvändigt för mensklighetens organisation, måste rätten slutligen segra. Men det är tid på att engelska folket inser tidens betydelse, tattar att förnuftet förlorat sitt välde och beslutar, att då man numera icke litar på annat än styrka, så skall styrka icke fattas på det rättas sida. Drömmen om en ändtligen upplyst verld var angenäm, men det är farligt att längre öfverlemna sig deråt. Dessa makter, som styra halfva civiliserade menskligheten, förakta öppet och erkändt allt annat än styrkan, styrkan i dess mest brutala form, styrkan bragt till den logiska punkt till hvilken dess dyrkan ledde — nationers utrotande — och det är tid för verlden att inse det äfven lagen har styrka att stödja sig vid. Det skulle vara en förfärlig syn att se soldater qväfva ett uppror i London; men om de depraverade klasserna af folket finna att lagen blott är en illusion, att de blott behöfva våga, för att se dess maskineri krossadt till spillror, att de kunna trotsa polisen, håna dom