Göteborgsposten – 23 maj 1864, sida 2

A n sg eFpGGä2— C2 af Rysslands och Österrikes regeringar underhållna organer omtalas och vidlyftigt kommenteras, troligen i afsigt att dermed söka förekomma den nära allians, som nu synes med hvarje dag mera bestämdt bilda sig mellan de liberala makterna. Det är tvärtom all sannolikhet för att den heliga alliansen är ett ännu beståndande faktum och tillochmed vill utmanande framträda i handling, öfvermodigt litande på sina bajonetters mängd och sin genom gemensamhet i intressen större enighet. Men å andra sidan är de liberala makternas ställ ning nu sådan, att de med lugn kunna möta Iden heliga alliansens trehöfdade drake: Frankrike står nu icke såsom under Napoleon I ensamt, med blott Danmark och Polen till allierade. Det har vid sin sida England, förut dess fiende, liksom Sverige-Norge. Österrike är försvagadt och uti det eniga Italien har I Frankrike en både säker och stark bundsförvandt. Ett närmande har egt rum till det förr mot Frankrike fientliga Spanien, hvars bistånd måhända skulle för ett mera omfattande krig kunna vinnas. Frankrike, England, Spanien, Italien, Turkiet, Sverige-Norge och Danmark, biträdda af revolutionen i Ungern och Polen, är en falang, mot hvilken äfven den öfvermodiga heliga alliansen skulle bräcka halsen af sig Ständigt flera bevis ingå om, huru stämningen i England alltmera retas upp emot Tyskland; det har gått så långt att ätven tidningar, hvilka äro afgjordt tyskt sinnade, såsom Saturday Review, varna Tyskland för att spänna bågen för högt, och deri sekunderas af organer, hvilka till hela sin tendens äro fredsvänner quand mme. Bland dessa är äfven Economist, hvilket blad i sitt senast hitkomna nummer innehåller en ledande artikel, hvari det, sedan det i en mycket allvarligt språk uttalat en lika varning med Saturday Review, säger: Det är äfven en annan sak, som tyskarne ej heller fatta: nemligen de svårigheter under hvilka våra ministrar och diplomater handla och tala, då de ej äro på det klara med afseende på stämningen inom landet, eller då denna stämning är likgiltig eller emot dem, och det förunderliga sätt, hvarpå dessa svårigheter försvinna liksom genom ett trollslag, i samma ögonblick som de ovedersägligen hafva denna stämning med sig. För några månader sedan skulle kabinettet, äfven om det önskat skrida till kriget, icke kunnat göra det. Då parlamentet sammanträdde, blef det genast tydligt, att nationens stämning var alltigenom fredlig; man kunde ej fatta, hvad man skulle slåss för, eller hvarföre man i det hela taget skulle slåss; man kunde ej förelägga oss någon slutlig eller tillfrodsställande lösning af trågan som ett före mål, för hvilket det vore värd att offra lif och penningar, och de båda tyska stormakternas aggressiva våldsamhet och oförskämdhet hade ej gått nog långt, för att väcka vår harm. Det fanns ej heller många, som trodde att de nämnda makterna skulle uppträda på ett så skamlöst sätt som de gjort. Landet skulle, som sagdt, då ej ens af lord Palmerston låtit föra sig i ett krig. Nu är det emellertid annorlunda; fastän man onekligen låtit det lyckligaste ögonblicket för en inblandning gå förloradt, fastän det ingalunda är klart, hvad vår inblandning egentligen skulle gå ut på, eller hvad nytta den skulle göra, och fastän det nu skulle kosta oss dubbelt så mycket penningar och dubbelt så många menniskolif att utjaga angriparne, mot hvad det skulle kostat oss att förhindra angriparne, kan det likväl icke vara tvifvel underkastadt, att om lord Palmerston skulle i morgon skicka Kanalflottan till Helsingör och med säker utsigt till ett krig på peremptoriskt sätt befalla preussarne och österrikarne att begifva sig hem till sitt, eller om han skulle afträda, derföre att han ej erhöll tillåtelse att göra detta, skulle hela landet understödja honom nästan l, som en man. Och det skulle göra detta, fastän ett dylikt uppträdande utan Frankrikes och Rysslands medverkan skulle vara en af de mest dumdristiga(?) handlingar, på hvilka han någonsin inlåtit sig, och det är lika visst, att den första afgörande seger, vår armå eller flotta vunne öfver Danmarks angripare, skulle gifva signalen till ett likartadt krigsraseri som det, hvilket förvånade, ja, nästan smärtade åskådarne under andra året af kriget på Krim och då gripit alla befolkningens klasser. Vi vilja just icke säga, att vi skulle kunna gifva en eller annan filosofisk österrikare ett tillfredsställande svar, om ham frågade oss om ändamålet, hvarföre vi förde krig; vi skulle endast kunna säga, att vi förde krig, icke för att framtvinga de eller de vilkoren, den eller den öfverenskommelsen, utan derföre att den af honom och hans stallbröder begångna orätt och hänsynslösa grymhet bragt vårt blod il: Jäsning, så att vi ej längre kunde förblifva sysslolösa åskådare; vi skulle föra krig, icke för att uppnå något mål, utan derföre att vi hade en opinion — och en berättigad opinion — åt hvilken vi måste gifva luft. — Det finnes ett betecknande symptom till den 2