Göteborgsposten – 23 maj 1864, sida 1

Roger betraktade Jean de France med en fast blick då han uttalade detta sista ord. Men då höjde Jean de France stolt sitt hufvud: — Amri, sade han, eftersom hemligheten af er börd är känd af er, behöfves det i sanning att jag förklrrar mig! — Tala, sade Roger. — En natt kommo två män att begära gästfrihet i zigenarlägrot tre mil från Calkutta. Den ene var låkaren Bolton, den andre den förnämaste herren i det engelska Indien, lord Asburthon. Den sistnämnde såg vid ingången till ett tält ett barn om tre års ålder leka och rulla sig i sanden: det var ni. Denne man blef rörd i sitt innersta, ty han igenkände sitt blod. Lord Asburthon var verkligen er far. Följande natt var jag blesserad och sängliggande under mitt tält, då den ene af de båda männen återkom. Det var Bolton. Han kom att å lord Asburthons vägnar, hvilken var vansinnig af smärta, hemta nattens barn för att låta det bli en förnäm mans laglige son. En svart huggorm som den nedrige sir Jack gömt i den unge markis Rogers hängmatta, hade gifvit barnet döden. Först, fortfor Jean de France, ville jag göra motstånd, det var nämligen till mig Bolton vände sig; men han lät skimra för mina ögon denna lysande framtid som väntade er, och jag fick svindel. Att se en man af sin stam stiga så högt, sitta vid konungarikets pärers sida, det skulle vara en triumf för oss, de förkastade, de landsflyktiga! ah, det var att göra mig vansinnig af högmod! Då antog jag, och jag har sedan vakat öfver er natt och dag, som en moder