Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 2

blilYd bla al POLLITLISKA åTommar, alt vara alventyrlig eller göra propaganda; den bör akta den princip, genom hvilken den består. Har den uti de händelser, till hvilka jag vill vädja varit sitt mandat trogen? Har den visat sig klok, återhållsam och logisk? Det är mig omöjligt, att kunna prisa den derför. Jag vill ej återigen framställa de blodiga katastroferna i den mellan den polska nationaliteten och det ryska herraväldet utbrutna kampen. Allt, hvad jag kan säga, är, att detta beklagliga sorgespel uppväckt den allmänna sympatien; det kan anses vara orsaken till ett permanent fredsstörande, hvilket måste ådraga sig statsmännens uppmärksamhet. Då vi i februari 1863 upptogo denna fråga i kammaren, hvad var då svaret? Man förklarade oss, att polska upproret icke borde uppmuntras, att det vore orätt ingifva Polen förhoppningar, hvilka händelserna skalle komma på skam. Mina herrar, man kan gerna begagna sig af den berömda satsen, att tuppen ej galit tre gånger, förrän regeringen ändrat sitt språk och sina principer. Hvad var orsaken till denna plötsliga omsvängning? Jag har redan i en annan diskussion sökt belysa denna tvifvelaktiga fråga; säkert är dock, att regeringen, som plötsligt ändrade sin politik, förklarade Polen vara i sin goda rätt. Från april månad tills augusti 1863 påstodo Frankrikes representanter på det bestämdaste, att polska frågan är en europeisk, att polackarne hade rätt och att de skulle understödjas. Frankrike gjorde ännu mera. Det vände sig till England och Österrike; det kunde ett ögonblick tro på dessa båda makters understöd och man sökte underhandla. Men var detta verkligen underhandlingar? Var det ej snarare en formlig uppmaning? Man redigerade berömda depescher, och man uppmanade Ryssland, att antaga de vilkor, som erbjudits det. J veten emellertid, mina herrar, huru denna debatt slutades genom furst Gortschakoffs depesch af d. 26 aug. 1863. Hvad betyder detta svar? Var det icke det mest direkta och hårda afslag, som någonsin blifvit vår diplomati till en del? Densamma blef den dagen verkligen nedsatt i Europas ögon och förödmjukad (skratt). Regeringen förlorade ej modet. Behöfver jag erinra om de högtidliga yttranden, som gjordes vid sessionens öppnande. Reglerna för den franska politiken uppställdes i trontalet. Kejsaren förklarade, att Ryssland trampar fördragen under fötterna. Tvenne vägar ligga öppna: den ena förer till framåtskridande genom försoning och fred; den andra måste ovilkorligen förr eller senare, tack vare upprätthållandet af ett sammanstörtande förflutet, leda till krig. Var ej ett sådant språk tydligt? Kongressen var visserligen allvarligt menad, men denna plan led af det felet, att den blott var en utopi. Att under så olika åsigter om sjelfva principerna samla suveränerna till en kongress, det är att underblåsa elden, i st. f. att släcka den. Dessutom tala fakta; planen föll igenom. Fastän makterna i smickrande ordalag svarade på det till dem utfärdade uppropet, sökte de äfven utveckla de skäl, som hindrade dem från att mottaga det. Tal. citerade särskildt Englands svar. Efter England, sade han, drogo de öfriga makterna sig så småningom tillbaka från kongressen, och detta är det andra nederlag, vår politik lidit. Hr Jules Favre erinrade vidare om, att äfven förslaget till en inskränkt kongress blifvit förkastadt; dessa sträfvanden hade endast uppmuntrat polackarnes motstånd. Men, fortfor han, denna fråga har ej varit franska regeringens enda bryderi i Europa. Förutom Polen finnes det äfven en annan debatt, mindre genljudande, men farligare för de allvarliga och praktiska sinnena. Jag menar konflikten mellan Danmark och Tyskland. Frågan är dunkel: om vi alla söka att få reda på alla dessa elementer, skulle vi löpa fara att råka vill; låtom oss derföre blott hålla oss till de punkter, som angå Frankrikes värdighet. I den slesvigholsteinska frågan finnas trenne selementer: arfsföljden och feodal-elementet representeradt utaf hertigen af Augustenburg, det politiska elementet, representeradt af tyska förbundet och de sex makter, som undertecknat londonerfördraget af 1852, samt slutligen det dynastiska och militära elementet, representeradt af den preussisk-österrikiska alliansen, hvilka båda makter såsom medundertecknare af fördraget med kanoner sönderskjutit detsamma. Om än det första elementet kan åberopa sig på den gamla rätten är det likväl sjelft utan stort värde. Hertigen laf Augustenburg har ingen annan förstjenst, än att han med mera eld väckt fråÅsgan till lif och fört den öfver till underhandslingarnes väg in på handlingens; han måste dock snart bli öfvertygad om, att hans anspråk föga tagits i betraktande, och den tyska pressen har gått nog långt, att säga honom vara död, för att på visst sätt antyda, latt en sådan händelse är i politiskt afseende alldeles betydelselös. Samtidigt förklarade söstorrikiske ministern grefve Rechberg, att om hertigen vill motträda händelsernas gång i hertigdömena, skall man föra bort honom