Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 2

Fran Utlandet. Under det diplomatien har hand om tvistefrågan här i Norden — med hvad gagn skall framtiden snart visa — tyckes i Södern ett länge hotande åskväder vilja urladda sig, hvilket torde mer än det i Norden elda lidelserna, emedan det hotar att kränka ojemförligt flera intressen. Trupprörelserna vid Donau, den oro som förmärkes hos Österrike, hvilket sammandrager 25,000 man vid serbiska gränsen, Portens förvirring, som söker att samla 100,000 man i Rumelien, Rysslands starka truppkoncentreringar i Bessarabien, allt häntyder derpå, att man i detta ögonblick, då man med eller utan skäl börjat hängifva sig åt vissa fredsförhoppningar, kan med fog anse kriget hota till större utsträckning än man serna vill ännu tillstå för sig sjelf. Den europeiska diplomatiens blickar hafva dessutom sedan lång tid tillbaka varit riktade på Donaufurstendömena, såväl som på Serbien och Grekland. Man har mycket väl insett, att fördragens verk ej varit nog radikalt, för att kunna betrygga en varaktig fred i dessa landsdelar. Den orientaliska frågan hotar — hvad man än må säga deremor — ännu alltjemt Europa och fordrar en lösning. Den italienska regeringen säges vara väl förberedd på de eventualiteter, som hota från östern. Befallningar skola redan hafva utfärdats om samlandet af en eskader, för att kunna etter behof inskeppa trupper. Italien är en af de europeiska makter, som hafva de mest direkta intressena att representera i den orientaliska frågan, och dess regering är alldeles icke hugad att afstå från det legitima inflytande, som det är kalladt att utöfva vid lösningen af denna vigtiga fråga. Inom Italiens deputerade kammare har utrikesministern Visconti Venosta förklarat basis för förhandlingarne angående den romerska frågan vara non-interventionsprincipen. Han sade sig visserligen ej vilja uppväcka några förtidiga förhoppningar, men man vore ej berättigad att i denna fråga låta modet falla. Frankrikes lagstiftande kår förråder nu ett parlamentariskt lif, hvilket är egnadt att tilldraga densamma uppmärksamheten. Diskuesionen d. 12 d:s förtjenar särskilt afseende. Vid diskussionen om utrikesministeriets budget erhöll Jules Favre först ordet. — Mina herrar! började han, då hr presidenten i går sade oss, att vi ej skulle öfverlasta diskussionen, kunde han säkerligen icke hysa den tanken, att vi skulle afhålla oss från en allvarlig pröfning af de ärenden, hvilka stå i samband med budgeten. Om det i sjelfva verket är af vigt, att känna höjden af våra utgifter, bör man likväl äfven veta, huru utgifterna bestridas, om de användas inåt till landets väl samt i utlandet till dess ära och i dess alliansers intresse. Det är derföre af nytta att undersöka hvilken ställning vår diplomati beredt oss. Jag fordrar tillåtelsen dertill, i det jag åsidosätter alla bifrågor och endast sysselsätter mig med dem, som förnämligast tilldraga sig uppmärksamheten. Ar det mig omöjligt, och jag talar i oppositionens namn, att lemna mitt bifall till regeringens inre politik, så är det mig äfvenledes omöjligt, att tillfredsställas af dess yttre politik, och detta af skäl, hvilka passa in såväl på den ena som den andra; ty vi göra dem den gemensamma förebråelsen att synas vara, hvad de icke äro, och att öfverallt skapa en tvetydig situation, som är full af osäkerhet och fara (larm). För att rätttärdiga denna förebråelse, vill jag med det djerfva anspråket, att framställa regeringens diplomatiska historia, genomgå de händelser, som tilldragit sig, sedan lagstiftande kåren församlades. I det jag vädjar till dessa händelser, skall jag finna sanningen i hvad jag sagt. Det skulle först och främst vara ett stort misstag, att förutsätta, det diploma tien måste inskränka sig till att fullfölja de händelser, som inträffa eller de tillfälliga intressen som kunna deraf uppstå. Den måste ha en princip, en grund för sina beslut, hvilka böra lysa den som ett ljus och en vägvi