Göteborgsposten – 14 maj 1864, sida 1

AA — — WW —— att detta års Pingst icke kommer att likna! förlidet års, då, som mången torde påminnal sig, det var både kallt och regnigt, och kanji man väl mera begära? Jojomen, suckarls landtmannen, här behöfs regn, mycket regn, t huru går det annars med gräsväxten och hö-U skörden? Och han har rätt, ännu skåda vil ingen verkligt frisk grönska på marken, det vill icke riktigt gå undan med löfspricknin-! gen; se till exempel på träden i Brunnsparken! Det ser sannerligen ut som om naturen först ville ha sig en riktigt uppfriskande ÅCh renande dusch, innan hon ikläder sig den grönskande, med sippor och violer sirade värhabiten. Emellertid måste man väl ändå medgel. att en Pingsthelg? med solsken och vackert väder är bra mycket trefligare än en bläkall( och regnig, då man hvarken har roligt ute eller inne. Agronomerna få åtminstone öfver pingstdagarne trösta sig med den gamla satsen: Allt kött är hö! Så vacker väderleken än varit och antagligen ännu en tid förblir, är den dock ganska förrädisk och mången som af värman under dagen förledts till att törvisa den sköna vinterrocken till garderobens innersta för att ikläda sig den tunnare, mera fashionabla våröfverrocken, har på aftonen fått ångra denna manöver, ithy att qvällarne ännu äro ganska kyliga. Om de oförsigtiga menniskobarn, hvilka äro till den grad glömska af sina pligter mot sig sjelfva och samhället, att de under våra, för öfrigt obeskrifligt romantiska månskensaftnar spatsera ute i en rock vilja vi nu alls icke tala, ty de kunna då samt och synnerligen icke vänta sig annat än plågor at alla slag. Skämt åsido, det går lätt att förkyla sig och kopporna äro minsann icke att leka med. Må hvar och en åtminstone vidtaga det skyddsmedel som erbjudes i revaccinationen. När man betänker huru mycket d:r Jenners med tusendes välsignelser helsade uppfinning borttagit af den förfärliga sjukdomens intensitet förefaller det besynerligt att menskligheten, med en snart sagdt brottslig liknöjdhet, försummar att vidtaga de nödvändiga och henne af Försynen anvisade skyddsmedlen mot en at de rysligaste sjukdomar, som existera. Dock — det är icke ensamt hos oss, i vårt fädernesland, som man kan spåra en dylik liknöjdhet. En af Berlins förnämsta läkare, d:r Poppelauer, föreståndare för kopphuset derstädes, har funnit nödigt att i en Berlinertidning införa en uppsats, deri han fäster allmänhetens uppmärksamhet på det faktum, att af 600 koppsmittade, hvilka han haft under behandling i sin anstalt, alla, med några tå undantag, endast voro ympade en gång. Af de få sjukar, fortsärter han, som oaktadt revaccination blifvit angripna af sjukdomen, ha de flesta insjuknat så lindrigt att de endast några få dagar behöft intaga sängen. Tillfölje af dessa erfarenhetsrön torde man väl kunna draga den slutsatsen att revaccinationen erbjuder ett, om icke absolut, dock i en viss mån säkert skyddsmedel mot smittkopporna. Operationens obetydlighet och de många tillfällen, som genom sundhets-polisens åtgärder erbjudas, göra det till en pligt för hvar och en att underkasta sig revaccination. Måtte dessa ord, hvilka så väl öfverensstämma med de åsigter som uttalas i våra egna läkares uppmaning till allmänheten, icke falla på helleberget, ty ett hemskare plågoris än denna sjukdom, hvilken om man slipper undan med lifvet dock qvarlemnar vanställlande och outplånliga spår, finnes måhända icke. Medan vi äro inne på kapitlet om lifssarliga saker, torde med stora skäl kunna påpekas den oförsvarliga liknöjdhet, hvarmed åtskilliga på tak och andra upphöjda platser lefvande och regerande murare och plåtslagare låta diverse projektiler af större och mindre dimensioner och d:o lifsfarlig beskaffenhet bana sig väg till de lägre regioner, der menniskorna trängas om hvarandra på lifvets stora marknad?. På Korsgatan t. ex. nedföll häromdagen innehållet af en med grus och tegelstenar lastad skottkärra i gatan. Lyckligtvis inträffade ingen olycka, men ögonblicket förut hade ett fruntimmer passerat rakt under samma plats. Några sekunder förut, och hon hade varit, om icke precist ibjelslagen, dock säkerligen ganska illa skadad. Vid lagningen af taket och takrännorna på Ostindiska huset har icke sällan inträffat att ganska respektabla stycken jernbleck nedfallit, åtminstone tillräckligt tunga och skarpkantade för att ge nomtränga våra damers tunna och bräckliga hufvudbonader. Det vore derföre önskligt om representanterna af dessa båda aktningsvärda yrken sågo ned med något större uppmärksamhet, innan de arrangera dessa små mindre trefliga nederbörder, äfvensom ordningens väktare kanske häraf skulle kunna taga sig en anledning till att i ett eller annat förstulet ögonblick se upp något mera än som hittills, åt— , 1 lan 1 .