Göteborgsposten – 10 maj 1864, sida 2

kommit 3:ne segelsartyg, hvilka, sedan Christinebamn passerat, halade sig in genom den öppnade rännan. Folket gick på isen och drog fartygen genom isbandet. Ängsartyget Lidköping gjorde sistlidne Fredag misslyckade försök att inkomma hit, men måste lossa lasten i Hult. Calipolitiskt. Den persiska dansösen Alexandra Calipoliti, som äfven lyckliggjort Sverige med sin närvaro och förvridit hufvudet på många af våra teaterhabitucer både i Stockholm och Göteborg, har nu äfven med stort bifall dansat sin Uzum och Zimat i Berlin, der ingen lika litet som annorstädes betviflade hennes persiska ursprung. Till all olycka för den sköna Alexandra upptäcktes dock helt nyligen, att hon helt enkelt var en ung, från Theater an der Wien förrymd dansös, vid namn Augusta Deyss, som i ett års tid törberedt sig på utförandet af denna komedi, hvari hon, det måste man likväl medgifva, yckats förträffligt. Svensk sångerska i utlandet. Om vår sekanta skådespelerska, m:ll Freja Ryberg, vilken f. n. vistas i Paris, meddelar en Paisertidning följande: Vid mad. Caroline de Beaulicues senaste konsert i IIerzs salong bemärkte man en ung svenska, m:ll Freja Ryberg, som med ntsökt smak sjöng två förtjusande nationalmelodier. När hon framträdde helt blek i sin hvita drägt, liknade hr Herz henne vid en snöflinga; men sedan han hört henne sade han: Det är en svan från Mälarens stränder. Giacomo Meyerbeer, den ryktbare kompositören, afled i Paris d. 2 d:s kl. 6 på morgonen. Sedan några dagar led han af plägor i underlifvet, men lade sig det oaktadt icke till sängs förrän lördagen före sin död. Atta dagar förut hade han gjort förberedelser vill en liten resa. Under sin korta sjukdom var han vid full sans, endast när det led mot slutet, angreps han af en ytterlig ehuru icke smärtsam mattighet. Kejsaren lät flera gånger hvarje dag förfråga sig om hans tillstånd och skickade en af sina läkare till hans sjuksäng. Han dog ljuft och stilla. Hans döttrar anlände från Baden i lagom tid för att emottaga hans sista suck. Meyerbeer hade på det noggrannaste bestämt, huru hans begrafning skulle siras. IIans lik skulle i 3 dagar utställas i Paris och derefter föras till Berlin för att nedsättas i samiljegrafven derstädes. Jacob Meyer Beer, Giacomo Meyerbeer) föddes d. 23 Sept. 1791 i Berlin och var son till den israelitiske bankiren Beer derstädes. Redan tidigt utvecklade han så framstående musikaliska anlag, att hans fader lät honom helt och hållet egna sig åt musiken. Hans förste lärare i pianospelning var Lauska och Zelter i komposition, hvilket senare han längre fram studerade hos Åbbe Vogler i Darmstadt, samtidigt med C. M. von Weber. Derefter uppträdde han offentligen som pianospelare och det med sådan framgång att sjelfva Hummel började att i honom frukta en rival. Efter någon tid öfvergaf han dock virtuositeten och egnade sig uteslutande åt kompositionen. Under sitt vistande hos Vogler komponerade han en kantat Gud och naturen samt operan Jephta, uppförd i Mänchen och en komisk opera De båda kaliserna, hvilka dock icke hade någon synnerlig framgång. Nu anslöt sig den unge kompositören till den nyitalienska riktningen i operakompositionen, för hvilken Rossini stod i spetsen. Af de under åren 1818 —25 för olika teatrar i Italien komponerade operorna Romilda e Costanza, Semiramide riconnoscuita?, Emma di Resburgo, ÅMargherita dAnjou, Esule di Granada och II Crociato, rönte endast den sista någon större framgång. Efter en längre tystnad framträdde Meyerbeer då 1830 i Paris med Robert le Diablen, gonom hvilken opera han skapade sitt rykte som en af nutidens första kompositörer. Genom Hugenotterna (1836) vann han ännu fastare fot i publikens och kritikens gunst. Konstakademien i Berlin utvalde honom till ledamot och Fredrik Wilhelm IV utnämnde honom år 1842 till general-musikdirektör. Samma år skret han för invigningen af det nya operahuset i Berlin, Fältlägret i Schlesien som sedan med åtskilliga förändringar uppförts i Wien under benämningen Vielka. Till det af bans broder Michael Beer författade sorgespelet Struensee skref han 1845 ouvertyr, körer, marscher och balletmusik. Derpå följde Proteten 1849, Nordstjernan 1854 och Vallfarten till Ploörmel 1859. Hans sista