Göteborgsposten – 9 maj 1864, sida 3

sel under ett hattigt klandrande och utdomande af danska regeringen, hvilken naturligtvis beskylles för att i detta hänseende äfven ha utöfvat förtryck i Slesvig. Härvid bör med särskild betoning framhållas, att inom sjelfva konungariket Danmark i religiöst hänseende den största frihet råder, soch att danska regeringen velat utsträcka densamma till Slesvig, liksom hon äfven velat beskära detta hertigdöme med de politiska förmåner, af hvilka konungariket sjelft är i åtnjutande. Alla dylika liberala reformförsök ha dock strandat mot den slesvigska ständerförsamlingens motstånd. Denna församlings majoritet bestod, som bekant, tack vare dess olyckliga sammansättning, af ett tyskt, eller rättare slesvigholsteinskt-tyskt parti; då nu österrikiska regeringen vill befria Slesvig från det danska förtryck, som förhindrat Slesvigs innevånare äfven fri religionsutöfning, utför hon endast en danska regeringens önskan, mot hvilken hennes egen skyddsling, den slesvigska ständerförsamlingen, rest hinder. Det skall behöfvas en tysk panna, tör att kunna påstå, att det är danskarnes förtryck, som är orsaken till det missförhållande, den österrikiske kommissarien nu upphäft! Äfven Schweis rustar. Förbundsrådet har nemligen befullmäktigat militärdepartementet, att hopsamla och fullständiga den Edsförbundet till buds stående krigsmaterielen samt till detta ändamål genast upprätta en krigsdepot. Denna åtgärd kan betecknas såsom förestafvad af de nuvarande politiska förhållandena i Europa. Senare Post. Läsaren torde erinra sig, att då i fjol polska frågan som starkast ventilerades, ryske kejsaren för hennes ordnande föreslog, att de trenne delningsmakternas suveräner skulle sammanträda, för att derom fatta beslut, utan öfriga underteckaares af wienerfördraget hörande. Osterrike vägrade då med ostentation att ingå härpå, och förslaget väckte harm och ovilja öfver hela Europa. Men ryska politiken är seg, den preussiska vinningslysten och den österrikiska konjunkturvädrande. Förslaget synes nu skola bli verklighet, ty det ryktet vinner alltmera i stadga, att kejsarne at Ryssland och Österrike samt konungen af Preussen skola hålla en kongress för nämnda frågas ordnande, utan vestmakternas deltagande deri. Denna kongress skulle naturligtvis sätta laglighetens stämpel på de i Polen föröfvade missdåden. I Ungern artar sig allt till ett hotande utbrott. Jäsningen stiger, de förmögnare flytta ur landet, näringar och handel ligga nere, missväxtens efterdyningar förråda sig ännu, dyr tid har inträdt och penningbrist. Jordmånen är god för upprorsutsädet. Det säges också, att Kossuth uttärdat cn proklamation till de ungerska soldater, som göra tjenstl. inom österrikiska armen, hvari han underrättar dem om, att han är sysselsatt med att organisera en här, för att befria Ungern, och uppmanar särskilt de ungrare, hvilka befinnal: sig i Venetien, att gå öfver Mincio och slutaf sig till den nationala armen. Tidningarne från Italien offentliggöra ett bref från prins Napoleon till den venetianska revolutionskomitöen med anledning af en broschyr, som denna utgifvit, för att visa, det lösningen ej längre kan uppskjutas. Prinsen förklarar sig fullkomligt ense med den af broschyren förfäktade åsigt och uttalar som sin lifligaste önskan, att Italien snart må bli fritt från Alperna till Adriatiska Hafvet, i enlighet med kejsar Napoleons program vid början af kriget 1859. Med anledning af påfrens sista allokution har ryske gesandten i Rom begärt förklaringar af kardinal Antonelli, som djerft svarat,. att påfven icke allenast begagnat sig af sin rätt, utan äfven åtlydt nödvändigheten af att tala så, som han gjorde. Franska regeringens energiska åtgärder med afseende på upproret i Algeriet hafva redan burit frukter, och marskalk Pelissier, öfverbefälhafvaren derstädes, har redan varit i stånd att till sin regering inrapportera, det han är herre öfver situationen. Om upproret i Tunis heter det i en marseillertidning: ÅInsurgenterna, hvilka äro 15 —20,000 man starka, hafva bemäktigat sig. städerna Kef Badgia, Kirian och alla andra, som lågo i deras väg. De hafva gjort Ket till säte för sin regering och derifrån skickat trupper mot Massur och Biserte. Med undantag af några enstaka mord och röfverier hafva de upproriska hittills skonat europeernas lif och egendom. I Tunis rådde stor skräck i en dag. Infödda förbrytare, i förening medl; maltesiska och italienska skojare, ville plundra staden. Komplotten, som skulle sättas i verket under natten mellan d. 22:dre och 23:dje April, blef lyckligtvis upptäckt; arresteringar företogos och nödiga åtgärder beslötos. Nu är staden lugn, och karavanerna färdas ostörda på landsvägarne. De upproriska beduinerna tyckas endast vara förbittrade på beyen. Denne har endast till hälften gifvit med sig,