Göteborgsposten – 7 maj 1864, sida 2

det är någon fara derför. Äsven om Polens inklämda läge mellan 3 starkare, eröfrande stater icke tages med i beräkningen, måste dock de nationela, religiösa och sociala splittringarne inom dess samfund, dess okloka författning, men isynnerhet den gränslösa oenigheten och bristen på sannt fosterlandssiune hos den herrskande kasten vara tillräckliga, att förklara dess öde. Och hvarföre lyckades upproret 1830 lika litet som Å upproret i fjol? Man behöfver blott läsa dess egna hnistorieskrifvare, t. ex. Lelewel; ja, man hehöfver i afseende på det sista upproret endast tala med några af de landsflyktiga polackarne, och man skall oaktadt all sin sympati för detta rikt begåfvade och tappra olk, likväl komma till den öfvertygelsen, att under en sådan inre splitförvirring som den, hvilken ännu i dag råder mellan polackarne, kan ctt undertryckt folk icke pånyttfödas. Utan all sariseism kunna vi säga om oss sjelfva, att en sådan jemmerlig bild som Poen har Denmark ej ens före 1660, än mindre sedan, företett; de synder, till hvilka vi gjort oss skyldiga, hafva ej varit af en så förstörande art, och isynnernet ba, oaktadt allt gräl och kif, fosterlandskärleken och evigheten under de sista 25 åren ständigt gått framåt hos det stora upplysta flertalet af nationen. Men äfven vår egen historia innehåller, fastän den i flera afseenden kan vara sorglig nog och företer ett oafbrutet tillbagående i makt, en ej ringa tröst för oss under ögonblickets fara. Det har ofta sett mycke sämre ut för Danmark, än det nu gör. Latom oss minnas den tid, då hela landet, med undantag af ett par slott och städer, var pantsatt till tyska herrar, då grefve Geert drömde om ett rike från Elben till Skagen, och det såg ut, som om Danmark aldrig mera skulle bli samladt. Då kom en Nils Ebbeson och på honom följde en Waldemar Atterdag, och allt det eländet var blott en förelöpare till Margretas storhet. Låtom oss minnas den tid, då det streds om landet för en fri och en fången konung, och hansestäderna, under sörevänning af att hjelpa den senare, behe hafvet och besatte öarne; men på Grefvens fejd Christian III:s och Fredrik II:s lyckliga regeringar. Låtom oss minnas den tid, då de kejserliga generalerna Wallenstein och Tilly innehade fastlandet samt brände och sköflade öfverallt, hvilket Wrangel dock ännu icke börjat. och den förste drömde om ett sjelfständigt rike samt om herravälde öfver Östersjön! Latom oss minnas den tid, som många ännu lefvande upplefvat och hvilken alla känna af sina föräldrars berättelser, då olyckorna visserligen icke bröto in öfver oss på en gång, utan insunno sig den ena större än den andra med några års mellanrum, då flottan bortfördes, hufvudstaden uppbrändes och Norge fränskiljdes, hvartill ytterligare kom statsbankrutten. Den nuvarande generationen har ju sett Danmark åter blomstra upp efter dessa döfvande slag. Men vi ha nu vida större kraft att lida och fördraga, än någonsin förut under olyckorna; folkmängden är fördubblad och våra hjelpmedel mångdubblade, vårt penningeväsen är nu icke utsatt för någon rubbning, och vår moraliska styrka måste äfven hafva tillväxt sedan 1660 och 1814; ty på den tiden var nationen upplöst i skarpt åtskiljda kaster; en misstänksam och småaktig absolutism nedtryckte densammas hela utveckling. Derföre må vi icke förlora modet och hoppet; gjorde vi det, skulle kanske vår olycka vara ohjelplig. Vi må ej sucka och klaga under tidens tryckning, som om den redan vore odräglig: utan vi må bereda oss på, om så skall vara, att ännu längre bära densamma, utan att svigta. — — För ögonblicket synes ingen räddningsbåt närma sig, ingen vänlig hamn öppnas, det är sannt; men hvarföre skola vi förtvifla om, att vår nödflagg skall till sist bli bemärkt, eller att vädret skall klarna upp, så att vi med egna krafter kunna uppnå säker ankargrund. Det behöfves måhända blott en liten omkastning i vindens riktning, för att bli förda just dit vi skola. Det behöfves kanske blott en enstaka händelse fjerran ifrån, för att ombilda hela den europeiska ställning, under hvars ogunst vi lida. Våra vänners ljumhet behöfver måhända blott en ringa tillfällig inverkan, för att bli till ifver; våra fienders inre afundsjuka och split äro sa stora, att just deras oafbrutna framgång lätt kan bringa dem till utbrott. Låtom oss derföre hålla ut, i fast förtröstan om, att Gud ej bestämt oss till undergång, utan skall sända frälsning, då den är oss gagneligast, i oförsvagadt hopp om, att vårt fädernesland skall öfverlefva sina nuvarande lidanden, liksom det öfverlefvat många större faror; i enigt erkännande af, att det hvarken fordrats eller skall fordras af oss mera, än vi kunna och som trofasta danska män böra hära.