Göteborgsposten – 7 maj 1864, sida 2

6 8 25.945 — 4 Lugnt. Klart. — 8 25.908 9,8 00. 1 Mulet. — 5 (Klart. — 2 1 9 125894 5, — Danmark. De preussiska truppernas framfart i Jutland är egnad att uppväcka allmän harm och förbittring mot en regering, hvilken låter sina horder i den s. k. civilisationens sekel upprepa alla skräckscenerna från tretioåriga kriget. Brandskattning pålägges; då innevånarne vägra utreda den, ökas densamma och bortsläpas kommunernas embetsmän jemte de mera framstående borgarena. En allmän fasa har bemäktigat sig befolkningen; de, som kunna, fly undan, för att berga åtminstone sin frihet och sin transportabla lösegendom. Under allt detta ökas de preussiska truppernas antul i den olyckliga provinsen, som för desammas förplägning naturligtvis kommer att ytterligt utsugas. Preussarne stå redan med hela 12,000 man så långt norrut som vid Ålborg och hålla derjemte hela Jutland besatt, med undantag af det lilla, magra område, som ligger norr om Limfjorden. Här befinner sig enligt hvad det uppgifves, Hegermann-Lindencrone, som således kan förmodas hafva tillgång till hafvet och derigenom bli i tillfälle att slippa undan. Under det nu alla dessa vedervärdigheter träffar det arma Danmark, är det dock något tröstande uti att se, huru det nationala partiet i Danmark fortfarande står fast och förtroendefullt seende framtiden an, ett förtroende som, vill Gud, dock till sist ej skall bli sviket. Sålunda yttrar Fedrelandet uti en artikel, synbarligen tillkommen i aseigt att bemöta reaktionens otvetydiga söndringsförsök: Det är helt naturligt, att det danska lolket känner sig förstämdt och nedtryckt, oroligt och missmodigt under närvarande förhållanden. Ty först och främst äro vi af naturen ett vekt folk; vär fruktbara jord, vårt milda klimat, våra små förhållanden, våra dagliga värf, vårt allmänna välstånd, våra böjelser och vanor — allt har bidragit till att göra oss till ett mildt och vekt folk. Vär historiska och politiska utveckling har ej mycket stärkt oss; vi känna lika litet till inre omhvälfningar som till stora naturrevolutioner, och det krig, som den nu lefvande slägten pröfvat, var endast i sitt första utbrott af någon riktigt allvarsam karakter. Våra sista absoluta konungar regerade mildt och faderligt, och det konstit utionela regementet har med undantag af en kort tid varit liberalt och humant, men mera slappt än kraftigt. Besittningen af friheten har visserligen bidragit till att något stärka oss, men 15 år äro en kort tid i ett folks lis; ingen ny slägt har vuxit upp under grundlagen. För det andra äro ögonblickets förhållanden mycket allvarsamma. Tvenne stormakter hafva kastat sina till krigsmateriel och antal vida öfverlägsna härar öfver vårt lilla rike och hafva nu nästan hela dess fastland i sin ego. Den första befästade ställning, på hvilken vi litade, har uppgifvits utan kamp, men med en ansenlig förlust af materiel; den andra har förlorats efter en blodig strid, fortsatt under 23 månad, hvilken kostat en mängd menniskor lif eller lemmar; slutligen har äfven den tredje fästningen utrymts utan motstånd, emedan intet hopp fanns om att i längden kunna bibehålla den mot en, isynnerhet i afseende på artilleri, Ofverlägsen fiende. Vår arme står nu på Als och Fycn, visserligen ännu stridsduglig och stridslysten; men det är endast alltför sannolikt, att den militära talang, som vore behöflig, för att den med godt hopp skulle kunna våga nya strider, icke finnes, åtminstone icke bland de högre besälhasvarne. Fienden begagnar det fullständiga lugn och frihet, som den otillräckliga och under sin nuvarande anförare oskadliga jutska kåren lemnar honom, till att utbreda sig ötver alla Jutlands städer i små afdelningar, för att utpressa lissmedel och penningar af befolkningen. På hafvet äro vi ännu herrar; men äfven der hotas vi med att öfverväldigas af den österrikiska flottan, som nu snart skall vara samlad i Nordsjön. Allt detta åser Europa, liksom det ej anginge någon. De makter, som hittills inbillat sig sjelfva och verlden, att de skulle upprätthålla rättvisans och humanitetens grundsatser och icke tåla små nationers undertryckande, hafva plötsligen blifvit blinda på det öga, som är riktadt mot Danmark, och försöka att med jemmerliga sofismer urskulda sin vanmakt samt mäkla en fred, hvilken, om den kommer till stånd, omöjligen tyckes kunna bli för oss dräglig. De frändeoch grannfolk, på hvilkas broderliga känslor och omedelbara intresse i Danmarks upprätthållande, vi trott oss kunna lita mer än på något annat, äro under en kortsynt celler osjelsständig regering, om icke dömda till tyst overksamhet, likväl inskränkta till rustningar, hvilka aldrig tyckas skola bli af någon betydelse. Allt detta ser lör visso mörkt och hotande ut. Äsven om vi vore ett mycket mindre vekt folk, än vi äro, skulle vi dock ha goda skäll att vara mycket bekymrade och beredda på det värsta. Då vi nu det oaktadt uppmana våra medborgare, att icke låta sig öfverväldigas af bekymmer och hva ken förlora hoppet eller modet, så motse vi den frågan: Shvarpå skola vi tro, då allt, hvad vi litat på, sviker?s — Vi skola tro på Gud, på en vis och rättvis styrelse af verldens ordning och historiens gång, hvilken ej låter något folk gå under, som icke sjelf förskyllt det, men skickar de folk, som behöfva eller förtjena det, tunga pröfningar, ur hvilka de skola framgå renade och stärkta. Vi tro icke, att det danska folket förskyllt sin undergång, lika litet genom inre tvedrägt och upplösning som genom orättvist undertryckande af andra folkslag; hvarken romrarnes eller grekernas eller judarnes skuld tynger på oss. Vi tro icke, att ett nationelt lif väckts hos oss, först genom litteraturen och sedan genom faran och kampen, endast för att släckas ut; men väl, att detta lif kan behöfva utstå en hårdare pröfning, för att bli sannare och rikare. Vi tro icke, att sådana män som Thorvaldsen, Oehlenschläger och Örsted födts ibland oss, för att tjena till prydnader på en nationalitets graf; vi tro ej, att Danmarks rikes grundlag fallit liksom Dannebrogen ned till oss från himlen för att bli inskriften å vårt statslifs likkista. Vi tro, att det finnes behof af och användning för det danska folkets, ja, för hela Nordens förenade krafter i framtidens utveckling, och vi uppgifva ej denna tro, derföre att våra brödrafolk i denna stund svika oss och vår gemensamma framtid. Man har så ofta i sitt Lugnt.