Göteborgsposten – 6 maj 1864, sida 2

-en, utbrast den salske spanjoren, om ers nåd har tid, få vi se... — Visserligen har jag tid, fortfor naboben i det han framflyttade sin häst; det är ers nåd som ej har det. — Huru så? frågade den falske spanjoren med en viss grad af oro. — Bah! man vet ju icke hvad tid man har qvar att lefva. Don Pedro darrade. — Ursäkta mig, fortfor Osmany, men jag är något litet läkare. — Bah! Och ni tror mig vara sjuk? utbrast don Pedro. — Ja, mycket sjuk, svarade Osmany kallt. Don Pedro darrade, men hans läppar upphörde ej att småle. — Jag ser, sade han, att ni spelar schack på indiskt sätt. — Huru så? — Ni söker skrämma or motståndare. — Nej, icke alls, sade Osmany. Jag vågar påstå att ni redan känner en oförklarlig hetta i bröstet. Don Pedro skakade på hufvudet; men på samma gång kände han den plåga Osmany nämnt. — Iåtom oss spela, min herre, sade han med ett nervöst skratt. — Men, min herre... — Föreställ er, återtog naboben, att ni börjar blekna,