Göteborgsposten – 2 maj 1864, sida 2

Lady Cecilys närvaro i hotel Asburthon föregående dag, i det ögonblick Roger och Lionel stodo i begrepp att börja en strid på lif och död, var ej en tillfällighet. Det var miss Ellens verk. Då sir Robert Waldens pupill säg Lionel gå bort förtvitlad, sade hon sig sjelf: — Nu ämnar han gå och döda Roger, och det resultat jag väntade är nära. Jag måste förbereda lady Cecily. Den unga flickan tog vägen genom hotellets trädgård, hvilket inbesparade henne halfva afståndet; hon anlände till lady Cecilys port, steg upp till henne, fann den stackars modren orolig öfver att ej hennes son, som denna afton gått ut för första gången efter sitt möte med Osmany, kommit tillbaka, och yttrade utan omsvep: — Min fru skynda er till hotell Asburthon och förlora ej en minut, ty era båda söner ämna duellera! Man känner det öfriga. Lady Cecily hade anländt i tid för att skilja de stridande, och vi ha sett det uppträde som följde härpå. Sir Robert Walden hade aldrig i bestämda ord förklarat sig för lady Cecily, och om han också låtit henne förstå att Roger kunde vara en naturlig son af den aflidne lord Asburthon, hade han likväl ej bestämdt försäkrat detta. Också hade den stackars modren, förblindad af Rogers ädla uppförande och ömhetsbetygelser utropat: — Oh! ja, du måste vara min son! Och då hade Roger glömt den förskräckliga scenen på Hermelinklubben, den vansinniga Cynthias skri, Boltons försvinnande, allt, tillochmed detta hemlighetsfulla beskydd hvarmed naboben Osmany omhuldade honom. Han hade